förrän hon uppgav ett högt och gällt skri; därefter rusade hon på mr Job Trotter, som ögonblickligen reste sig upp från sin stol, klöste och bultade honom, med den hos upphetsade kvinnor egendomliga energien, i hans breda, platta ansikte och snodde sina händer in i hans långa, svarta hår och ryckte så mycket ut ur det, att det kunde ha varit mer än tillräckligt till fem eller sex dussin de allra största sorgringar. Sedan hon utfört denna bedrift med all den iver, som hennes innerliga kärlek till mr Muzzle ingav henne, vacklade hon tillbaka, och som hon var ett fruntimmer med mycket retliga och svaga nerver, föll hon ögonblickligen under köksbordet och svimmade.
I samma ögonblick ringde det på klockan.
»Det här gäller er, Job Trotter», sade Sam, och innan mr Trotter kunde göra någon invändning eller komma fram med något svar — ja, till och med innan han fick tid att hämma blodet från de sår, som den sanslösa damen hade tillfogat honom — grep Sam honom i den ena och mr Muzzle i den andra armen och förde honom upp i salen, i det den ena drog i honom framtill och den andra sköt på baktill.
Det var en imponerande tavla. Alfred Jingle, esquire, annars kapten Fitz-Marshall, stod i närheten av dörren med sin hatt i handen och ett leende på sitt ansikte, alldeles oberörd av sin högst obehagliga ställning. Mitt emot honom stod mr Pickwick, som tydligen hade hållit på att inskärpa någon hög, moralisk grundsats; ty hans vänstra hand befann sig bakom hans frackskört, och hans högra hand var utsträckt i luften, såsom det var hans vana, då han höll ett föredrag av mera kraftig art. Ett litet stycke därifrån stod mr Tupman med förtrytsamt anlete och hölls försiktigt tilbaka av sina båda yngre vänner, och längst bort i rummet sågos mr Nupkins, mrs Nupkins och miss Nupkins i mörkt majestät och den mest uppretade sinnesstämning.
»Vad är det väl som hindrar mig», sade mr Nupkins med borgmästerlig värdighet, i det Job fördes in, »vad är det väl som hindrar mig att låta arrestera dessa båda personer såsom skurkar och bedragare? Det är ett löjligt ädelmod. Vad är det väl som hindrar mig?»
»Stolthet, gamla hederspascha, stolthet», svarade Jingle, fullkomligt ogenerad. »Går inte an — går rakt inte an — fiskat upp en kapten, vasa? — Ha, ha, ha! inte dumt — man åt dotter — bitter bål — komma ut bland folk — inte för hela världen — förarglig historia — mycket!»
»Usling», sade mr Nupkins, »vi förakta edra låga hänsyftningar!»
»Jag har alltid avskytt honom», tillade Henriette.
»Åh, naturligtvis», sade Jingle. »Högväxt ung man — gammal tillbedjare — Sidney Porkenham — rik — vacker karl — men inte så rik som kaptenen, vasa? — Avsked — på grått papper — allt i världen för kaptenen — ingenstädes på jorden make till kaptenen — alla flickor ursinnigt förälskade — vad, Job, vasa?»
Här skrattade mr Jingle mycket hjärtligt, och Job, som gnuggade händerna av förtjusning, lät nu höra det första ljud han hade givit ifrån sig sedan han kommit in i huset — ett lågt, sakta fnittrande, som tycktes giva tillkänna, att han satte alltför högt värde på sitt skratt för att låta något därav gå ifrån honom i form av ljud.
»Mr Nupkins», sade den äldre damen, »det här är inte en konversation som passar för tjänstefolket att höra. Laga att de där uslingarna komma härifrån.»
»Genast, min vän», sade mr Nupkins. »Muzzle!»
»Ja, ers nåd.»
»Lås upp porten!»
»Ja, ers nåd.»
»Lämna detta hus!» sade mr Nupkins, i det han gravitetiskt vinkade med handen.
Jingle log och gick mot dörren.
Job Trotter stannade, såg sig om, log och följde sin hoppfulle herre, sedan han likväl först gjort en bugning av tillgjord högtidlighet för mr Pickwick.
Sedan jag nu uppfyllt min plikt, sir», sade mr Pickwick till mr Nupkins, »vill jag jämte mina vänner säga er farväl. I det vi tacka er för den gästfrihet vi åtnjutit, må det tillåtas mig att i vårt gemensamma namn försäkra er, att vi inte skulle ha mottagit den eller gått in på att reda oss ur vår förlägenhet på detta sätt, så framt vi icke hade känt oss manade av en stark pliktkänsla. I morgon återvända vi till London. Er hemlighet är säker hos oss.»
Sedan mr Pickwick sålunda nedlagt sin protest mot den behandling, de på förmiddagen hade fått vidkännas bugade han sig djupt för damerna och lämnade rummet med sina vänner, i trots av familjens enträgna böner att stanna kvar.
»Hämta din hatt, Sam», sade mr Pickwick.
»Den är där nere, sir», sade Sam och skyndade ned efter den.
Nu fanns det ingen annan i köket än den vackra hus-
