Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


jungfrun, och som Sams hatt hade blivit förlagd, måste han söka efter den, och den vackra husjungrun lyste honom. De måste söka överallt efter hatten, och i sin iver att finna rätt på den, lade sig den vackra husjungfrun på knä och vände upp och ned på alla saker, som voro uppstaplade i en liten vrå bakom dörren. Det var en konstig vrå; man kunde icke komma till den utan att först läsa igen dörren.

»Här är den!» sade den vackra husjungfrun. »Det är ju den här, eller hur?»

»Låt mig se», sade Sam.

Den vackra husjungfrun hade satt ljuset på bordet, och som det brann mycket dunkelt, måste Sam också lägga sig på knä för att se efter, om det verkligen var hans hatt eller icke. Det var en märkvärdig liten vrå, och därför — det var ingen annans skull än den mans, som hade byggt huset — kommo Sam och den vackra husjungfrun naturligtvis helt nära varandra.

»Jo, det är den», sade Sam. »Farväl!»

»Farväl!» sade den vackra husjungfrun.

»Farväl!» upprepade Sam, och i det han sade detta, tappade han hatten, vilken hade kostat honom så mycken möda att hitta rätt på.

»Vad ni bär er fumligt åt!» sade den vackra husjungfrun. »Ni förlorar den igen, om ni inte ser bättre efter den.»

Och enkom för att hindra honom att ännu en gång förlora hatten, satte hon den på hans huvud.

Om det nu var därför att den vackra husjungfruns ansikte såg ännu vackrare ut, då det lyftes upp mot Sam, eller om det var en tillfällig följd av att de voro varandra så nära, är oavgjort ännu i dag; men säkert är, att Sam kysste henne.

»Ni gjorde det väl aldrig med vilja?» sade den vackra husjungfrun.

»Nej, inte den här gången», sade Sam; men nu gör jag det.»

Och med dessa ord kysste han henne ännu en gång.

»Sam!» ropade mr Pickwick ned över trappbalustraden.

»Genast sir!» svarade Sam och skyndade upp för trappan.

»Det var fasligt vad du dröjde länge!» sade mr Pickwick.

»Det var någonting bakom dörrn, sir, som gjorde att vi inte på en lång stund kunde få upp den», svarade Sam.

Och detta var det första skedet i mr Wellers första kärlek.



TJUGUSJÄTTE KAPITLET

SOM INNEHÅLLER EN KORT BERÄTTELSE OM GÅNGEN AV MÅLET: BARDELL MOT PICKWICK


Sedan mr Pickwick hade uppnått huvudsyftet för sin resa genom att han lyckats blotta Jingle, beslöt han att genast återvända till London för att göra sig underrättad om de åtgärder, som herrar Dodson & Fogg under tiden hade vidtagit mot honom. Verkställande detta beslut med sin karaktärs hela energi och bestämdhet, intog han baksätet i den första diligens, som lämnade Ipswich efter de minnesvärda tilldragelser, som finnas beskrivna i de båda föregående kapitlen, och anlände, åtföljd av sina tre vänner och mr Samuel Weller, samma afton lyckligt och väl till huvudstaden.

Här skildes vännerna åt för en kort tid. Herrar Tupman, Winkle och Snodgrass begåvo sig till sina respektiva boningar för att vidtaga de förberedelser, som kunde vara nödiga för deras blivande besök i Dingley Dell, och mr Pickwick och Sam inkvarterade sig tills vidare på ett mycket gott, gammalmodigt och komfortabelt ställe, nämligen värdshuset George och Gamen vid Georg Yard, Lombard-Street.

Mr Pickwick hade spisat middag, tömt sitt andra kvarter gammalt portvin, höljt över sitt huvud med sin silkesnäsduk, lagt sina fötter på kamingallret och sig själv baklänges i sin länstol, då mr Weller störde honom i sina betraktelser genom att träda in med hans nattsäck.

»Sam!» sade mr Pickwick.

»Sir!» sade mr Weller.

»Jag har just suttit och tänkt, Sam», sade mr Pickwick, »att som jag ännu har åtskilliga saker stående hos mrs Bardells vid Goswell-Street, måste jag laga, att jag får dem flyttade, innan jag lämnar staden.»

»Ja, det är sant, sir», svarade mr Weller.

»Jag skulle kunna skicka dem till mr Tupman så länge, Sam», fortfor mr Pickwick; men innan vi flytta dem, måste de i alla fall packas in ordentligt och låsas in. Du måste