därför gå till Goswell-Street, Sam, och laga att den saken blir ordnad.»
»Genast, sir?» frågade mr Weller.
»Ja, genast», svarade mr Pickwick. »Vänta ett ögonblick, Sam», tillade mr Pickwick, i det han drog en börs upp ur sin ficka. »Det är någon hyra att betala. Kvartalet går visserligen inte till ända förrän vid jultiden, men du kan lika gärna betala hyran nu, så är det gjort. Det är en månads uppsägning på kontraktet, och här är en skriftlig uppsägning. Lämna mrs Bardell den och säg henne, att hon kan annonsera rummen lediga när hon vill.»
»Det ska ske, sir», svarade mr Weller; är det någonting mera?»
»Nej, det är det inte, Sam.»
Mr Weller närmade sig långsamt dörren, som om han ytterligare väntade något, öppnade den långsamt, gick långsamt ut genom den och hade redan tillslutit den långsamt på ett par tum när, då mr Pickwick i detsamma ropade:
»Sam!»
»Ja, sir», sade mr Weller och vände skyndsamt om och stängde dörren efter sig.
»Jag har ingenting emot, Sam, att du söker komma underfund med huru mrs Bardell själv är stämd emot mig, och, om det verkligen är sannolikt att denna skamliga och grundlösa sak kommer att drivas till det yttersta. Jag säger, att jag har ingenting emot att du gör det, Sam, ifall du har lust.»
Sam gav med eu kort nick tillkänna, att han förstod sin herre och gick ut ur rummet. Mr Pickwick höljde åter silkesnäsduken över sitt huvud och beredde sig att taga sig en lur, och mr Weller begav sig genast åstad för att uträtta sitt ärende.
Klockan var nära nio, då han kom fram till Goswell-Street. I den där salen åt gatan brunno ett par ljus, och mot rullgardinen avspeglade sig ett par fruntimmersmössor. Mrs Bardell hade främmande.
Mr Weller knackade på dörren, och efter en tämligen lång stunds förlopp — som av personen utanför användes till att vissla en melodi, och av personerna innanför att övertala ett gensträvigt stöpljus att låta tända sig — klampade ett par halvstövlar över golvmattan, och unga herr Bardell visade sig.
»Nå, du lilla murvel, hur står det till med mor din?»
»Jo, hon mår mycket bra», svarade master Bardell, »och jag med.»
»Nå, det låter gott», sade Sam; »säg henne, att jag gärna skulle vilja tala med henne, du lilla underbarn.»
Sålunda uppmanad, satte master Bardell det gensträviga stöpljuset i trappan och försvann in i rummet med sitt ärende.
De två mot rullgardinen avspeglade fruntimmersmössorna tillhörde ett par av mrs Bardells intimaste bekanta, som hade tittat in för att smörja sig med en kopp te och en liten varm kvällsvard, bestående av några grisfötter och litet stekt ost. Osten puttrade och bryntes så inbjudande i en liten panna på kamingallret, och grisfötterna fräste så delikat i en liten bleckkastrull i själva kaminen, och mrs Bardell och hennes väninnor sutto ivrigt inbegripna i en liten trevlig konversation om och rörande alla deras väninnor och bekanta, då master Bardell kom tillbaka från dörren och meddelade det honom av Samuel Weller anförtrodda budskapet.
»Mr Pickwicks betjänt!» sade mrs Bardell och blev alldeles blek.
»Nå, du min Gud och Skapare!» sade mrs Cluppins.
»Nå, det skulle jag då aldrig ha trott, om jag inte själv hade varit närvarande!» sade mrs Sanders.
Mrs Cluppins var en liten livlig och beställsam gumma, och mrs Sanders en stor, tjock kvinna med ett groft och pussigt ansikte, och dessa båda voro gästerna.
Mrs Bardell fann det passande att bli upprörd, och som ingen av de tre rätt visste, om det under förhandenvarande förhållanden ginge an att ha något slags kommunikation med mr Pickwicks betjänt, undantagandes genom Dodson & Fogg, kände de sig allesammans helt bestörta.
»Nå, men hur skall jag nu bära mig åt?» sade mrs Bardell till mrs Cluppins.
»Jag tycker att ni bör taga emot honom», svarade mr Cluppins; »men för ingen del utan i ett vittnes närvaro.»
»Jag trot att två vittnen skulle vara mera lagligt», sade mrs Sanders, vilken i likhet med den andra väninnan, var nära att spricka av nyfikenhet.
»Det är kanske bäst att låta honom komma hit in», sade mrs Bardell.
»Ja visst», svarade mrs Cluppins, med begärlighet gripande denna tanke. — »Stig in, unge man, men var god och stäng först porten.»
