Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Mr Weller tog genast denna vink i akt, trädde in i salen och utvecklade sitt ärende för mrs Bardell på följande sätt:

»Anledningen varför jag kommit hit», sade Sam, utan att akta på avbrottet, »är först och främst för att lämna min husbondes uppsägelse — där är den. För det andra, för att betala hyran — där är den. För det tredje, för att säga att hans saker ska packas in och lämnas till den vi skicka hit efter dem. För det fjärde, för att säga, att ni kan sätta rummen i bladet när ni vill — och det är alltsammans.»

»Vad som än må ha skett», sade mrs Bardell, »så har jag ändå alltid sagt och ska alltid säga, att mr Pickwick i alla avseenden, utom ett, uppfört sig som en verklig gentleman. Hans pengar voro lika säkra som banken — ja, det voro de.»

Då mrs Bardell hade yttrat detta, höll hon sin närduk för ögonen och gick ut för att hämta kvittot.

Sam visste mycket väl att han bara behövde hålla sig tyst för att fruarna skulle få munnen i gång, och han betraktade därför under den djupaste tystnad bleckkastrullen, den stekta osten och taket.

»Den stackarn!» sade mrs Cluppins.

»Ja, den stackarn!» upprepade mrs Sanders.

Sam sade ingenting. Han såg att de började komma till saken.

»Jag kan Gud hjälpe mig inte hålla mig», sade mrs Cluppins, »när jag tänker på en sådan trolöshet. Jag vill inte säga någonting som kunde såra er, unge man, men er husbonde är ett gammalt odjur, och jag önskar, att jag hade honom här för att säga honom det.»

»Ja, jag önskar detsamma», sade Sam.

»Att se huru hon tacklar av och går och sörjer och inte känner någon annan glädje än när hennes vänner av medlidande titta in till henne och söka att trösta henne», fortfar mrs Cluppins med ett ögonkast på stekpannan och kastrullen, det är riktigt ohyggligt.»

»Barbariskt!» sade mrs Sanders.

»Och er husbonde, unge man, en herre med förmögenhet, som kunde föda en hustru så lätt som någonting i världen», fortfor mrs Cluppins med mycken munvighet; det finns ju inte den ringaste skugga till ursäkt för hans uppförande! Varför gifter han sig inte med henne?»

»Ja visst», sade Sam, »det är just frågan.»

»Frågan, ja», genmälte mrs Cluppins; »om hon hade mitt humör, skulle hon min själ göra honom den frågan. Men det finns då lag och rätt även för oss fruntimmer, så eländiga man än gärna skulle vilja göra oss, om man kunde, och det ska nog er husbonde få lära sig till sin egen skada, unge man, innan han ännu blivit sex månader äldre.»

Med denna tröstefulla betraktelse tystnade mrs Cluppins och log åt mrs Sanders, som log tillbaka åt henne.

»Saken kommer att ha sin gång, det tycks då vara säkert», tänkte Sam, då mrs Bardell kom tillbaka med kvittot.

»Där är kvittot, mr Weller», sade mrs Bardell, »och där har ni pengar tillbaka, och nu hoppas jag, att ni håller till godo med en liten tår att hålla kylan ute, om inte annat, så för gammal bekantskaps skull, mr Weller.»

Sam insåg vilken fördel han skulle vinna, och samtyckte genast, varpå mrs Bardell tog en svart flaska och ett vinglas ur ett litet skåp och var i sin djupa bedrövelse till den grad tankspridd, att hon, sedan hon slagit uti mr Wellers glas, hämtade tre vinglas till och likaledes skänkte uti dessa.

»Jag förmodar att ni hört hur saken skrider framåt, mr Weller?» sade mrs Bardell.

»Ja, jag har hört någonting om det», sade Sam.

»Det är förskräckligt att så där bli dragen inför offentligheten, mr Weller», sade mrs Bardell; »men jag inser nu, att det är det enda jag bör göra, och mina advokater, herrar Dodson & Fogg, säga att vi, med de bevis vi ha, nödvändigt måste vinna. Och om jag inte vunne, mr Weller, vet jag sannerligen inte vad jag toge mig till.»

Blotta tanken på att mrs Bardell kunde förlora sin process angrep mrs Sanders så häftigt, att hon såg sig försatt i den nödvändigheten att åter fylla och ögonblickligen tömma sitt glas, i det hon, såsom hon efteråt sade, kände att hon skulle ha svimmat, om hon icke haft nog själsnärvaro att hitta på detta botemedel.

»När kan man antaga att saken kommer för?» frågade Sam.

»Antingen i februari eller mars», svarade mrs Bardell.

»Nå, jag tycker vad det ska bli för en mängd vittnen!» sade mrs Cluppins.

»Ja, inte sant?» sade mrs Sanders.

»Och vad herrarna Dodson & Fogg skola bli ursinniga, om inte käranden vinner», tillade mrs Cluppins, »eftersom de tagit hela saken på spekulation!»

»Jo, det är säkert!» sade mrs Sanders.