Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


i sin stora länstol och såg så ond ut som möjligt, men var med allt detta godheten själv.

»Mor», sade Wardle, »mr Pickwick! Ni kommer väl ihåg honom?»

»Det kan göra detsamma», svarade den gamla frun med mycken värdighet. »Besvära inte mr Pickwick för en sådan gammal varelse som jag. Det är ingen som bryr sig om mig nu, och det är ju också helt naturligt.»

Och därmed slog gumman en liten knyck med huvudet och slätade med skälvande hand sin lavendelfärgade sidenklänning.

»Se så, se så, min fru», sade mr Pickwick, »jag kan inte tillåta er att på det där sättet, se förbi en gammal vän. Jag har enkom rest hit för att få ett trevligt samspråk med er och för att få spela ännu en robbert tillsammans med er; och vi skola visa de här unga människorna, innan de ännu blivit fyrtioåtta timmar äldre, huru en menuett skall dansas.»

Den gamla frun var redan på god väg att giva vika, men som hon icke ville göra det genast, sade hon endast:

»Ack, jag kan inte höra vad han säger!»

»Ah, prat, mor!» sade Wardle. »Se så, var inte så tvär nu, så är ni snäll. Kom ihåg Bella; ni måste hålla modet uppe hos henne, stackars flicka.»

Den goda gamla frun hörde detta; ty hennes läppar skälvde, då hennes son hade sagt det. Men ålderdomen har sina små svagheter, och hon var ännu icke helt och hållet besegrad. Hon strök därefter åter den lavendelfärgade klänningen, vände sig till mr Pickwick och sade:

»Ack, mr Pickwick, ungt folk var helt annorlunda den tiden då jag var flicka.»

Ett lyckligt sällskap voro de denna afton. Stadiga och högtidliga de robbertar, som mr Pickwick och den gamla frun spelade, och stormande var munterheten vid det runda bordet. Långt efter sedan damerna hade dragit sig tillbaka gick det varma flädervinet, tillbörligt försatt med konjak och kryddor, runt omkring, den ena gången efter den andra, och lugn var den sömn och behagliga de drömmar, som följde därpå. Det är en märkvärdig omständighet, att mr Snodgrass' tankar ständigt vände sig om Emilie Wardle, och att huvudpersonen i mr Winkles synes vara en ung dam med svarta ögon, ett skälmskt leende och ett par särdeles små söta bottiner med luden kant.

Mr Pickwick väcktes tidigt på morgonen av ett sorl av röster och ett trampande av fötter, som voro tillräckligt högljudda för att till och med väcka den feta pojken upp ur hans tunga sömn. Han satte sig upp i sängen och lyssnade. Pigorna och de kvinnliga gästerna sprungo oupphörligt fram och tillbaka, och där hördes så många böner om varmt vatten, så ofta upprepade rop på nål och tråd och så många halvkvävda viskningar av: »Kom och snör mig, så är du snäll!» att mr Pickwick i sin oskuld började tro, att det måtte ha hänt någonting förfärligt, till dess han slutligen blev fullt vaken och kom ihåg bröllopet. Som detta var en viktig händelse, klädde han sig med största omsorg och gick ned i frukostrummet.

Hela den kvinnliga tjänstepersonalen var klädd i splitter nya uniformer av ljusrött muslin med vita bandrosor i mössorna och rände omkring i huset uti ett tillstånd av spänning och sinnesyrsel, som skulle vara omöjligt att beskriva. Den gamla frun var utstyrd i en klänning av brokad, som icke hade sett dagen under de sista tjugu åren, endast och allenast med undantag av sådana lömska strålar, som hade smugit sig in genom springorna i den låda, varuti den hela tiden hade legat gömd. Mr Trundle var i den gladaste stämning, ehuru med allt detta en smula nervös. Den hjärtlige gamle värden sökte att se glad och otvungen ut, men var avgjort olycklig i denna sin strävan. Alla de unga damerna simmade i tårar och vitt muslin, med undantag av två eller tre, som hedrades med ett enskilt betraktande av bruden och brudtärnorna däruppe. Samtliga Pickwickarna voro utstyrda i sina finaste dräkter, och ute på gräsplanen framför huset hördes ett förskräckligt stoj av gårdens alla karlar och pojkar, vilka var och en med sin vita bandros i knapphålet, hurrade av alla krafter, vartill de uppmanades och sporrades av den outtröttlige mr Samuel Weller, som redan hade gjort sig högst populär och var lika hemmastadd, som om han varit född därute på landet.

Ett bröllop är ett privilegierat ämne att skämta över, ehuru det i det hela taget icke är något så särdeles stort skämt. Vi vilja därför i all korthet säga, att vigselceremonien förrättades av den gamle prästen i Dingley Dells kyrka och att mr Pickwicks namn är inskrivet i kyrkboken, som ännu förvaras i sakristian; att den unga damen med de svarta ögonen undertecknade sitt namn på ett mycket ostadigt och darrande sätt, och att Emilies namnteckning, liksom den andra brudtärnans underskrifter nästan äro oläsliga; att alltsammans försiggick i en beundransvärd stil;