Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


att de unga damerna i allmänhet funno det vida mindre förskräckligt än de hade väntat, och att vi, ehuru ägarinnan av de svarta ögonen och det skälmska leendet försäkrade mr Winkle, att hon aldrig ämnade underkasta sig någonting så förskräckligt, detta oaktat hava det allra bästa skäl att tro att hon misstog sig. Härtill böra vi ytterligare lägga, att mr Pickwick var den förste som hälsade på bruden, och att han, i det han gjorde detta, hängde kring hennes hals ett dyrbart guldur med kedja, vilket intet dödligt öga, undantagandes juvelerarens, någonsin förr hade skådat. Därpå ringde den gamla kyrkklockan så muntert den kunde, och hela sällskapet kom tillbaka för att äta frukost.

»Var skola köttpastejerna stå, unga opieätare?» sade mr Weller till den feta pojken, medan han hjälpte honom att uppduka de matvaror, som icke hade blivit satta på bordet den föregående aftonen.

Den feta pojken pekade på pastejernas plats.

»Det är bra», sade Sam; »stick en smula julgrönt i dem och likaså i fatet på den andra sidan. Så där ja, nu ser det ordentligt och trevligt ut, som fadern sa', när han hade huggit huvudet av sin lilla gosse för att bota honom för att skela.»

Vid bordet underhöll den gamla frun mr Pickwick med en utförlig och omständlig beskrivning på sitt eget bröllop, beledsagad av en avhandling om modet att gå med högklackade skor samt några detaljer rörande den vackra, med döden avgångna lady Tomlimglowers liv och levnadsöden, varåt den gamla frun själv skrattade rätt hjärtligt, och det gjorde de unga damerna med, eftersom de icke kunde begripa vad i all världen det var som mormor talade om. Då de skrattade, skrattade den gamla frun ännu tio gånger hjärtligare och sade, att de där historierna alltid hade blivit ansedda för att vara särdeles ypperliga, vilket fick dem alla att skratta igen och försatte den gamla frun i det mest lysande humör. Därpå blev kakan sönderskuren och kringbjuden, och de unga damerna gömde stycken av den för att lägga dem under sina huvudkuddar och därigenom komma att drömma om sina tillkommande män, vilket framkallade en hel hop rodnad och munterhet.

»Mina damer och herrar», sade mr Pickwick, i det han plötsligt reste sig upp —

»Hör, hör!» sade mr Weller i övermåttet av sina känslor. »Kalla in alla tjänarna!» ropade gamle Wardle, i det han tog till orda för att förebygga den offentliga tillrättavisning, som mr Weller annars otvivelaktigt skulle ha fått av sin herre. »Ge dem var sitt glas vin att dricka skålen i. — Se så, Pickwick!»

Under sällskapets tystnad, pigornas viskningar och drängarnas tafatta förlägenhet skred mr Pickwick till saken.

»Mina damer och herrar — nej, jag vill inte säga mina damer och herrar, jag, vill kalla er mina vänner, mina kära vänner, i fall damerna tillåta, att jag tager mig en så stor frihet —»

Här avbröts mr Pickwick av stormande bifall från damerna, upprepat av herrarna, varunder ägarinnan av de svarta ögonen tydligen hördes säga, att hon riktigt skulle kunna pussa den söte mr Pickwick, av vilken anledning mr Winkle artigt frågade, om det icke kunde ske genom ombud, varpå den unga damen med de svarta ögonen svarade: »Gå er väg!» — och ledsagade denna anhållan med en blick, som sade så tydligt som någon blick kunde säga: — »om ni kan»

»Mina kära vänner», tog mr Pickwick åter till orda, »jag står i begrepp att föreslå en skål för brud och brudgum — Gud välsigne dem! (Bifall och tårar.) Min unge vän Trundle anser jag vara en utmärkt och kraftfull man, och om hans hustru vet jag, att hon är en högst älskvärd och intagande kvinna, som är väl ägnad att föra den lycka, som hon nu i tjugu år utbrett omkring sig i sin fars hus, över till en annan verkningskrets.» — Här brast den feta pojken ut i en högljudd snyftning och blev av mr Weller utledd vid rockkragen. — »Jag önskar», tillade mr Pickwick, »jag önskar, att jag vore ung nog för att bli hennes systers man (bifallsrop); men i brist därav gläder jag mig över att vara gammal nog för att kunna vara hennes far, i det jag på grund därav icke kan misstänkas för att hysa hemliga planer, då jag säger, att jag beundrar, högaktar och älskar dem båda (bifall och snyftningar). Brudens far, vår gode vän här, är en ädel man, och jag är stolt över att känna honom (stormande bifall). Han är en välvillig, förträfflig, självständig, ädelsinnad, gästfri och frikostig man (entusiastiska bifallsrop från de fattiga släktingarna vid samtliga adjektiverna och i synnerhet vid de båda sista). Att hans dotter måtte njuta all den sällhet, han någonsin kan önska henne, och att åsynen av hennes lycka måtte skänka honom all den tillfredsställelse i sinne och hjärta, som han så rikligen förtjänar, detta är, därom är jag övertygad, vår gemensamma önskan. Låtom oss därför dricka