Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

deras skål och önska, att de måtte leva länge och njuta god hälsa och alla livets välsignelser!»

Mr Pickwick slutade under en verklig bifallsstorm, och åter sattes tjänstfolkets lungor på mr Wellers kommando i förnyad och kraftig verksamhet. Mr Wardle föreslog en skål för mr Pickwick, och mr Pickwick en skål för den gamla frun, mr Snodgrass föreslog en skål för mr Wardle, och mr Wardle en skål för mr Snodgrass; den fattiga släktingen en skål för mr Tupman, och den andra fattiga släktingen en skål för mr Winkle, och allt var festlighet och glädje, till dess båda de fattiga släktingarnas gåtfulla försvinnande under bordet gav sällskapet en vink om att det var tid att bryta upp.

Vid middagsbordet möttes man åter, sedan herrarna på mr Wardles förslag hade tagit sig en duktig promenad för att fördriva verkningarna av vinet vid frukosten; de fattiga släktingarna hade legat i sängen hela dagen för att uppnå samma lyckliga resultat; men som de icke hade lyckats däruti, stannade de kvar där. Mr Weller höll tjänstfolket i ett tillstånd av oavbruten munterhet, och den feta pojken delade sin tid mellan små, omväxlande portioner mat och sömn.

Middagen var en lika grundlig affär som frukosten och lika bullersam, men utan tårar. Därefter kom desserten och några flera skålar, och så teet och kaffet och slutligen dansen.

Den bästa salen i Manor Farm var ett ansenligt, långt, mörkpanelat rum med en hög spis och en rymlig skorsten, uppför vilken man gott kunde ha kört med en av de nya patent-giggarna med hjul och allt. I översta ändan av rummet sutto i en skuggig lövsal av järnek och murgrön de båda bästa fiolspelarna och den enda harpspelaren i Muggleton. I alla slags fördjupningar och på alla slags konsoller stodo tunga, gammalmodiga, fyrarmade silverljusstakar. Mattan var borttagen från golvet, ljusen brunno klart, elden flammade och sprakade i spisen, och glada röster och muntert skratt skallade i salen.

Om någonting kunde ha ökat det intressanta i denna angenäma scen, skulle det ha varit den märkvärdiga omständigheten, att mr Pickwick för första gången i mannaminne visade sig utan sina damasker.

»Tänker ni dansa?» frågade Wardle.

»Ja, naturligtvis gör jag det», svarade mr Pickwick. »Ser ni inte, att jag är klädd enkom för detta ändamål?» och därvid fäste mr Pickwick uppmärksamheten på sina spräckliga silkesstrumpor och sina med nätta bandrosor försedda dansskor.

»Ni i silkesstrumpor!» utbrast mr Tupman i skämtsam ton.

»Och varför inte, sir — varför inte?» sade mr Pickwick, i det han häftigt vände sig emot honom.

»Åh, naturligtvis finns det inte något skäl varför ni inte skulle kunna bära sådana», svarade mr Tupman.

»Nej, jag skulle tro det, sir — jag skulle tro det!» sade mr Pickwick i en mycket bestämd ton.

Mr Tupman hade tänkt på ett skratt, men han fann, att det var ett allvarligt ämne; därför såg han allvarlig ut och sade, att strumporna voro av ett mycket vackert mönster.

»Ja, jag vill hoppas det», sade mr Pickwick, i det han fäste sina ögon på sin vän. »Jag vill förmoda, att ni inte ser någonting utomordentligt i de här strumporna, såsom strumpor betraktade?»

»Nej, visst inte — visst inte!» svarade mr Tupman. Härmed avlägsnade han sig, och mr Pickwicks ansikte återtog sitt vanliga välvilliga uttryck.

»Nå, nu tror jag, att vi allesammans äro färdiga», sade mr Pickwick, som stod överst i angläsen med gamla frun och i sin ytterliga iver att börja redan hade gjort fyra förtidiga ansatser att störta framåt.

»Nå, så börja vi då», sade Wardle. »Nu!»

Upp spelade de båda fiolerna och den enstaka harpan, och fram störtade redan mr Pickwick, då i detsamma hördes en allmän handklappning och ett rop av: »Håll! håll!»

»Vad står på!» sade mr Pickwick, som endast förmåddes att stanna därigenom, att fiolerna och harpan tystnade, och som icke skulle ha låtit hejda sig av någon annan makt på jorden, även om huset stått i ljusan låga.

»Var är Arabella Allen?» frågade ett dussin röster.

»Och Winkle?» tillade mr Tupman.

»Här äro vi!» utbrast nämnde gentleman, i det han trädde fram ur ett hörn med sin vackra följeslagerska, och i det han gjorde detta, skulle det varit svårt att säga, vilkendera som var mest röd i ansiktet, han eller den unga damen med de svarta ögonen.

»Det var då högst underligt, min kära Winkle», sade mr Pickwick en smula snävt, »att ni inte förr kunnat intaga er plats!»

»Nej, det är visst inte något underligt», sade mr Winkle.