»Åh, nej», sade mr Pickwick med ett uttrycksfullt leende i det hans ögon vilade på Arabella, »när jag tänker rätt på saken, så var det just inte så underligt.»
Det var nu emellertid icke tid att mera tänka på den saken, ty fiolerna och harpan började nu på fullt allvar. Av bar det för mr Pickwick och hans dam utåt hela raden av de uppställda paren ända till slutet av salen och halvvägs upp i spisen och så tillbaka igen, med en liten knuff här och en liten knuff där — högljudd stampning i golvet — klart för nästa par — framåt igen — ny stampning för att angiva takten — nästa par, och så det nästa, och så det nästa — aldrig hade det varit make till liv, och slutligen, sedan de hade dansat hela angläsen till slut med fulla fjorton par, och den gamla frun dragit sig tillbaka i ett alldeles utmattat tillstånd, och prästfrun hade trätt i hennes ställe, fortfor denne gentleman, ehuru ingen gjorde anspråk på hans ansträngningar, att dansa på sin plats och slå takt till musiken, leende hela tiden åt sin dam med en vänlighet i sitt väsen, som trotsar all beskrivning.
Långt innan mr Pickwick tröttnade vid att dansa hade det nygifta paret dragit sig tillbaka från skådeplatsen. Detta oaktat väntade en ståtlig supé en trappa ned, och man blev sittande länge uppe efter dess intagande; och då mr Pickwick vaknade den följande morgonen, hade han ett dunkelt minne av att i största enskildhet och förtrolighet ha bjudit fyrtiofem personer att äta middag hos honom på George och Gamen, första gång de kommo till London, vilket mr Pickwick med skäl betraktade såsom ett tämligen säkert kännetecken på att han icke blott hade dansat tappert, utan även druckit betydligt den föregående kvällen.
»Jaså, så att ert herrskap leker jullekar i köket i kväll, min söta vän?» frågade Sam Emma.
»Ja, mr Weller», svarade Emma, »så går det alltid till på julafton. Herrn skulle inte för allt i världen vilja underlåta, att fira den på det viset.»
»Er herre tycks inte vara den som underlåter någonting», sade mr Weller; »jag har aldrig sett en så förståndig karl eller en så kapital gentleman som han.»
Och så bege de sig ut i stora köket, där familjen nu var församlad enligt en gammal julsed, som gamle Wardles förfäder från urminnes tider hade iakttagit.
Mitt i kökstaket hade gamle Wardle nyss med egna händer hängt upp en väldig mistelgren, vilken samma mistelgren ögonblickligen gav anledning till ett uppträde av allmän högst nöjsam trängsel och förvirring, varunder mr Pickwick med ett galanteri, som skulle ha gjort en ättling av själva lady Tomlinglower all ära, tog den gamla frun vid handen och hälsade henne med all möjlig artighet och höviskhet.[1] Den gamla frun underkastade sig detta prov på praktisk artighet med all den värdighet, som passade sig för en så viktig och högtidlig ceremoni; men de yngre damerna, som icke voro så fullständigt genomträngda av vidskeplig vördnad för seden, eller som kanske trodde, att värdet av en hälsning förhöjes betydligt, när det kostar en smula omak att få den, skreko och gjorde motstånd och flydde bort i vrår och hotade och gjorde föreställningar och gjorde allt möjligt utom att lämna rummet, till dess några av de mindre dristiga herrarne tycktes ämna draga sig tillbaka, då de plötsligt funno, att det icke var värt att längre göra motstånd och tåligt läto kyssa sig. Mr Winkle kysste den unga damen med svarta ögonen, och mr Snodgrass kysste Emilie, och mr Weller, som icke var så noga med att just stå under mistelgrenen, kysste Emma och alla de andra pigorna, var han kunde få fatt i dem. Vad beträffar de fattiga släktingarna, så kysste de alla och envar, icke ens med undantag av den simplare delen av de unga främmande damerna, vilka i sin överdrivna förvirring sprungo direkt fram under mistelgrenen, så snart den blivit upphängd, utan att veta av det! Wardle stod med ryggen mot elden och betraktade alltsammans med den största belåtenhet, och den feta pojken begagnade sig av tillfället för att tillägna sig och i största hast förtära en ypperlig köttpastej, som hade blivit satt avsides åt en annan.
Skriket och stojet hade emellertid lagt sig, ansikten glödde, och lockar voro i oordning, och medan mr Pickwick, sedan han, såsom vi ovan nämnt, hade kysst den gamla frun, stod under misteln och med särdeles belåten min betraktade allt vad som försiggick omkring honom, sprang den unga damen med de svarta ögonen, sedan hon viskat litet med de andra unga damerna, plötsligt fram, lade sin arm om mr Pickwicks hals och kysste honom hjärtligt på vänstra kindbenet, och innan mr Pickwick riktigt visste
- ↑ Det vill med andra ord säga, att han kysste henne. Enligt den gamla, ännu gängse julseden är nämligen varje karl, vilken det lyckas att få ett fruntimmer fram under den i julstugan upphängda mistelgrenen, berättigad att fordra en kyss av henne.
