Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


vad som var å färde, omringades han av alla flickorna och kysstes av varenda en bland dem.

Det var vackert att se mr Pickwick stå mitt i denna klunga och än bliva dragen hit och än dit och bliva kysst, först på hakan och så på näsan och så på glasögonen; och att höra det skallande skratt, som höjdes från alla håll och kanter; men ännu vackrare var det att se mr Pickwick, då han kort därefter blev bunden för ögonen med en silkesnäsduk, tumla mot väggen, famla omkring i hörnen och med den största förtjusning genomgå blindbockslekens alla mysterier, till dess han slutligen fångade en av de fattiga släktingarne, och därpå själv måste söka att undvika blindbocken, vilket han gjorde med en snabbhet och vighet, som framkallade alla åskådarnas bifall och beundran. De fattiga släktingarne togo endast dem, om vilka de trodde att de hade lust att bli tagna, och när leken började att mattas av, togo de varandra. Då man tröttnat vid blindbocken, började man att leka »snap-dragon»,[1] och sedan tillräckligt många fingrar blivit brända därvid och alla russinen uppätna, satte man sig vid den stora, flammande brasan ned till en kraftig kvällsvard och en väldig bål wassail,[2] som endast var högst obetydligt mindre än en vanlig tvättkittel, och varuti de stekta äpplena fräste och puttrade med ett inbjudande utseende och ett muntert ljud, som var alldeles oemotståndligt.

»Det här», sade mr Pickwick och såg sig om, »det här kan man kalla trevligt!»

»Det är vår oföränderliga julsed», svarade mr Wardle. »Alla sätta sig till bords med oss på julafton, så som ni nu ser dem, tjänstfolk och allesammans, och här vänta vi till dess klockan slår tolv för att förkunna julen, och fördriva tiden med pantlekar och gamla sagor. — Var god och rör om litet i elden, Trundle.»

Upp flögo de glimmande gnistorna i myriader, då bränderna vändes, och den mörkröda lågan utsände en kraftig glöd, som trängde in i den mest avlägsna vrån i rummet och bredde sitt livliga skimmer över varje ansikte.

»Hör nu», sade Wardle, »en visa, en julvisa! Jag ska sjunga en för er i brist på bättre.»

»Bravo!» sade mr Pickwick.

»Slå i!» utbrast Wardle. »Det kommer att räcka goda två timmar innan vi få se botten på bålen genom den mörkbruna wassailen. Slå i över allt, så ska ni få höra visan.»

Med dessa ord började den muntre gamle herrn utan vidare inledning och med en god, fyllig och kraftig röst en av de gamla julvisorna; vilken rönte ett stormande bifall; ty vänner och underhavande äro tacksamma åhörare, och i synnerhet voro de fattiga släktingarna i en verklig extas av förtjusning. Åter lades ved på elden, och åter gick wassailen omkring.

»Vad det snöar!» sade en av drängarne med låg röst.

»Jaså, snöar det?» sade Wardle.

»Det är en ruskig, kall afton, sir», svarade karlen, »och det blåser så att snön yr över marken som ett tjockt, vitt moln.»

»Vad är det Jem säger?» frågade den gamla frun. »Det har väl inte hänt något ledsamt?»

»Nej, nej, mor», svarade Wardle, »han säger bara att det är snöyra och en bitande kall blåst. Det hörs nog också av dundret i skorstenen.»

»Ah!» sade den gamla frun. »Det var just en sådan blåst och en sådan snöyra för en hel hop år sedan, kommer jag ihåg — det var just fem år innan din salig far dog. Det var också en julafton, och jag kommer ännu ihåg, att han just samma afton berättade oss historien om gastarne, som förde bort gamle Gabriel Grub.»

»Vad är det för en historia?» sade mr Pickwick.

»Åh, ingenting, ingenting», svarade Wardle. »Det är en historia om en gammal dödgrävare, om vilken gott folk här i trakten tro att han bortfördes av gastarne.»

»Tro!» utbrast den gamla frun. »Är någon oblyg nog att misstro den? Tro! Har du icke allt ifrån din barndom hört att han blev bortförd av gastarne, och vet du inte att han blev det?»

»Jo, jo visst, han blev det, mor, eftersom du vill det», sade Wardle skrattande. »Han blev bortförd av gastarne, Pickwick, och därmed är den saken slut.»

»Nej, nej», sade mr Pickwick, »därmed är det inte slut, det kan jag försäkra er; ty jag måste höra hur det gick till, och varför det skedde, och alltsammans.»

Wardle log, i det alla huvuden lutades fram för att höra på, och, utskänkande wassailen med frikostig hand, nickade han en skål åt mr Pickwick och började sålunda:


  1. En lek, där man med bara fingrar skall taga upp russin ur brinnande rom.
  2. En dryck bestående av varmt öl, stekta äpplen och socker.