Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Och vad vilja de väl att han skall vittna?» frågade mr Pickwick efter ett par minuters tystnad.

»Att ni skickade honom till käranden för att göra henne ett förlikningsanbud, förmodar jag», svarade Perker. »Men det betyder föga, och jag tror inte, att mången advokat är i stånd att få särdeles mycket ut av honom

»Det tror inte jag heller», sade mr Pickwick, som trots sin förargelse icke kunde låta bli att le vid tanken på Sams uppträdande såsom vittne. »Vilket förfaringssätt skola vi använda?»

»Vi ha bara ett att välja, min bäste sir», svarade Perker; »att korsförhöra vittnena, lita på Snubbins vältalighet, kasta sand i ögonen på domaren och oss själva i armarna på juryn.»

»Var bor serjeant Snubbin?»

»I Lincoln Inn Old Square», svarade Perker.

»Jag skulle ha lust att tala med honom», sade mr Pickwick.

»Tala med serejant Snubbin, min bäste sir!» utbrast Perker förvånad. »Vad tänker ni på, min bäste sir? Det är ju rent omöjligt. Tala med serjeant Snubbin! Gud signe er, min bäste sir, sådant är någonting alldeles oerhört, så framt inte konsultations-honorarium blivit på förhand erlagt, och en konsultattion blivit beramad. Det låter sig inte göra, min bäste sir, det låter sig inte göra.»

Men mr Pickwick hade nu en gång fått i sitt huvud att det icke endast kunde, utan även skulle låta sig göra, och följden därav blev, att han tio minuter efter sedan han erhållit den försäkran, att det icke lät sig göra, fördes av sitt juridiska biträde in i den store serjeant Snubbins yttre kontor.

Det var ett medelstort rum utan matta på golvet, och strax invid kaminen stod ett stort skrivbord, vars bordbeklädnad för länge sedan hade förlorat alla anspråk på sin ursprungligt gröna färg och så småningom blivit grått av damm och ålder, undantagandes där varje spår av dess naturliga färg var utplånat av bläckfläckar. På bordet låg en mängd små, med röda band sammanbundna pappersbuntar, och bakom detta satt en äldre skrivare, vars skinande utseende och tunga guldkedja avgåvo kraftiga intyg på serjeant Snubbins omfattande och inbringande praktik.

»Är serjeanten i sitt rum, mr Mallard?» frågade Perker, i det han med all möjligt artighet sträckte fram sin snusdosa.

»Ja, det är han», var svaret, »men han har mycket bråttom. Se hit, ska ni få se; han har ännu inte avgivit betänkande i ett enda av dessa mål, ehuru expeditionslösen för varenda ett av dem är avlagd på förhand.» Skrivaren log, då han yttrade detta, och inandades prisen med ett välbehag, som tycktes utgöra en blandning av tycke för snus och kärlek till expeditionslösen.

»Ja, se det kan man kalla praktik», sade Perker.

»Ja», sade skrivaren, i det han tog fram sin egen dosa och bjöd omkring med den största beredvillighet, »och det bästa därvid är, att som ingen levande varelse, utom jag, är i stånd att läsa serjeantens stil, så måste folk vänta på de betänkanden han avgivit, till dess jag hunnit skriva av dem — ha, ha, ha!»

»Vilket länder till nytta för, vi veta nog vilken, utom serjeanten, och klämmer litet mera ur klienterna, vasa?» sade Perker. »Ha, ha, ha!» Häråt skrattade skrivaren åter — icke något högljutt, bullrande skratt, utan ett sakta, invärtes fnittrande, vilket i hög grad misshagade mr Pickwick. Då en människa blöder invändigt, är det en farlig sak för henne själv; men skrattar hon invändigt, bådar det icke något gott för andra.

»Men, min bäste mr Mallard», sade mr Perker, i det han plötsligt åter tog på sig sitt allvarliga sätt och drog den store mannens stora biträde vid slaget på hans rock bort i ett hörn. »Ni måste förmå serjeanten att tala med mig och min klient där borta.»

»Jo, jag tackar jag! Det låter minsann något det!» sade skrivaren. »Tala med serjeanten! Nej, se det är då alldeles omöjligt.»

Trots omöjligheten i förslaget lät skrivaren sig likväl dragas åt sidan, så att mr Pickwick icke kunde höra dem, och gick efter ett kort samtal, som fördes i viskande ton, nedåt en liten mörk gång, varifrån han kort därefter återvände på tåspetsarna och underrättade mr Perker och mr Pickwick, att serjeant Snubbin, mot alla sina en gång bestämda regler och vanor, hade låtit förmå sig att genast taga emot dem.

Mr Snubbin var en mager herre med gulblek hy och såg ut att närma sig femtiotalet. Han hade detta slags slöa, kokta ögon, som man så ofta ser i huvudet på folk som i många år sysselsatt sig med trägna och tröttande studier, och vilka, även utan dubbellorgnetten, som dinglade i ett brett, svart band kring hans hals, skulle övertygat en