Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


främling om att han var mycket närsynt. Hans hår var tunt och svagt, vilket dels härrörde av att han aldrig hade använt särdeles mycken tid på att sköta om det, och dels därav att han i tjugufem år hade burit den advokat-peruk, som hängde på ett block bredvid honom.

Serjeanten skrev, då hans klienter trädde in, bugade sig tankspridd, då mr Pickwick blev presenterad för honom av mr Perker, och lade därefter, i det han bad dem taga plats, sin penna omsorgsfullt ned i skrivtyget, kliade sitt vänstra ben och väntade på att man skulle tala till honom,

»Mr Pickwick är svaranden i målet Bardell mot Pickwick, mr Snubbin», sade Perker.

»Är jag utsedd att uppträda i det målet?» frågade serjeanten.

»Ja, sir, det är ni», svarade Perker.

Serejanten nickade och väntade att få höra mera.

»Mr Pickwick önskade att få besöka er, mr Snubbin, sade Perker, »för att, innan ni inlåter er vidare i saken, underrätta er om att han bestrider att det finns den ringaste grund eller anledning till processen emot honom, och att han, om han icke kunde träda inför rätta med rena händer och den samvetsgrannaste övertygelse om att han har rätt att motsätta sig kärandens anspråk, aldrig skulle ha låtit det komma så långt. Jag tror mig framställa er tanke riktigt, eller huru, min bäste sir?» sade den lille mannen, i det han vände sig till Pickwick.

»Fullkomligt», svarade denne gentleman.

Serjeant Snubbin öppnade sin dubbellorgnett och lyfte upp den till sina ögon, och sedan han med någon nyfikenhet betraktat mr Pickwick under ett par sekunder, vände han sig om mot mr Perker och sade med ett svagt leende:

»Har mr Pickwick en stark sak?»

Mr Perker ryckte på axlarna.

»Ämnar ni åberopa vittnen?»

»Nej.»

Serjeantens småleende blev mera tydligt; han gned sitt ben med förökad häftighet och hostade tvivlande, i det han lutade sig tillbaka i länstolen.

Dessa tecken till serejantens förutfattade mening i saken gingo, så obetydliga de än voro, icke förlorade för mr Pickwick. Han satte sina glasögon, genom vilka han uppmärksamt hade iakttagit de yttringar av advokatens inre stämning, som denne hade låtit undfalla sig, fastare på näsan och sade med mycket eftertryck och utan att akta på mr Perkers varnande blinkningar och rynkade panna:

»Personer av ert yrke, sir, fortfor mr Pickwick, »se den sämsta sidan av människonaturen — all dess tvedräkt, all dess elakhet och fördärv framställa sig för er. Ni veta av er kännedom om den edsvurna nämnden (detta är inte sagt för att nedsätta er eller denna) huru mycket som beror på effekten, och ni äro benägna att tillägga andra en önskan att i ett bedrägligt och egennyttigt syfte begagna sig av samma redskap, i redlig avsikt och i det prisvärda syftet att så mycket som möjligt gagna edra klienter, så ofta använda dem. Jag tror verkligen, att denna omständighet måste betraktas som källan till den låga, men mycket allmänna uppfattning, att ni advokater, såsom stånd betraktat, äro misstänksamma, klentrogna och alltför mycket på er vakt. Huru väl jag nu än inser det betänkliga uti att under dylika omständigheter göra er en sådan förklaring, har jag likväl infunnit mig här, därför att jag önskar, att ni med bestämdhet skall veta, att jag, såsom min vän Perker redan sagt, är oskyldig till den lögn, som pådiktas mig, och ehuru jag till fullo erkänner det stora värdet av ert bistånd, sir, tillåter jag mig tillägga, att jag, om ni inte uppriktigt tror detta, hellre vill undvara hjälpen av edra talanger än göra mig dem till godo.»

Långt före slutet av denna harang, vilken verkligen var tämligen långrandig, för att komma från en man sådan som mr Pickwick, hade serjeanten försjunkit i ett själsfrånvarande tillstånd. Men efter några minuters förlopp, varunder han ånyo hade gripit till sin penna, tycktes han åter erinra sig sina klienter och sade, i det han lyfte upp huvudet från papperet, tämligen tvärt:

»Vem är det jag har till biträde i den här saken?»

»Mr Phunky», svarade mr Perker.

»Phunky — Phunky!» sade serjeanten. »Jag har aldrig förr hört det namnet. Han måste vara en mycket ung man.»

»Ja, det är han verkligen», svarade mr Perker. »Han har först nyligen blivit anställd. Låt mig se — han är ännu inte mer än åtta års jurist.»

»Ja, jag kunde väl tro det», sade serjeanten i det slags medlidsamam ton, som folk vanligen använder på tal om ett litet hjälplöst barn. »Mr Mallard, skicka bud efter mr — mr —»

»Phunky, Holborn ourt, Grays Inn», inföll Perker.