Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Och hälsa honom och säg, att han skulle göra mig en tjänst, om han ville komma hit på ett ögonblick.»

Mr Mallard gick för att uträtta sitt ärende, och serjeant Snubbin blev sittande i djupa tankar, till dess mr Phunky fördes in till honom.

Ehuru ett barn som advokat, var han dock en fullt mogen man. Han hade ett mycket nervöst sätt och en pinsam tveksamhet i sitt tal, som likväl icke tycktes härröra från något naturfel, utan från medvetandet av att han var nedtryckt av brist på penningar, inflytande, relationer eller oförskämdhet eller vad det nu kunde vara. Han var vördnadsfull mot mr Snubbin och ytterst artig mot mr Perker.

»Jag har inte haft det nöjet att se er förr, mr Phunky, sade serjeanten med dörnäm nedlåtenhet

Mr Phunky bugade sig. Han hade däremot i åtta och ett fjärdedels år haft det nöjet att se advokaten och avundas honom, och det med hela en fattig mans avund.

»Jag hör att ni är mitt biträde i den här saken», sade serjeanten.

Mr Phunky rodnade och bugade sig.

»Har ni läst handlingarna i målet, mr Phunky?» frågade advokaten.

Här borde mr Phunky åter ha låtsat som om han hade glömt allt som rörde denna sak; men som han hade läst alla de dokumenten, som blivit honom förelagda under sakens fortgång, och icke, varken vaken eller sovande, hade tänkt på något annat under de två månader han hade varit anställd som serjeant Snubbins biträde i målet, rodnade han ännu mera och bugade sig åter.

»Det här är mr Pickwick», sade serjeanten, i det han med sin penna pekade åt det håll där denne herre stod.

Mr Phunky bugade sig för mr Pickwick med den vördnad, som en första klient alltid måste väcka och böjde åter sitt huvud fram mot sin förman.

»Kanske att ni vill taga mr Pickwick med er, och — och — och höra vad mr Pickwick möjligen kan ha att meddela er. Vi skola naturligtvis hålla en konsultation.»

Med denna vink om att han blivit störd tillräckligt länge, höll serjeant Snubbin, som efter hand blivit allt mera tankspridd, ett ögonblick lornjetten för sina ögon, bugade sig lätt för de närvarande och var ännu en gång djupt försänkt i det framför honom liggande målet, som stod i sammanhang med en oändlig process, vilken ledde sitt ursprung därifrån att en person, som varit död ett århundrade eller så vid pass, hade tillstängt en gångstig, som förde från ett ställe, varifrån ingen någonsin kom, bort till ett ställe, dit aldrig någon gick.

Mr Phunky ville icke höra talas om att gå ut genom någon dörr förrän mr Pickwick och hans juridiske rådgivare hade gått före honom, varför det dröjde något innan de kommo ut på torget; och när de väl kommit dit, gingo de fram och tillbaka och höllo en lång rådplägning, vars resultat var, att det var mycket svårt att säga huru domen skulle utfalla, att ingen kunde beräkna ett måls utgång, att det var en stor lycka att de hindrat motparten att antaga mr Snubbin, med flera andra i dylika fall vanliga ämnen till tvivel eller tröst.



TRETTTIOANDRA KAPITLET

SOM, MERA FULLSTÄNDIGT ÄN HOVTIDNINGS-REFERENTEN NÅGONSIN GJORT DET, BESKRIVER EN UNGKARLSTILLSTÄLLNING GIVEN AV MR BOB SAWYER I HANS BOSTAD I SOUTHWARK.


Det vilar ett lugn över Lant-Street i Southwark, som stämmer själen till milt svårmod. Det är alltid en hel hop hus att hyra där vid gatan, som därjämte är en sidogata, och dess stillhet är lugnande.

I denna lyckliga tillflyktsort bo några få tvätterskor, en nypa bokbindaregesäller, ett par fängelsekommissionärer för domstolen i bankruttmål, åtskilliga små husägare, som ha sysselsättning vid varven, en handfull klädsömmerskor samt en doft lappskräddare. De flesta inbyggarna rikta sin energi på att hyra ut möblerade rum eller ägna sig åt det hälsosamma och stärkande mangelyrket. Befolkningen är nomadisk och försvinner i allmänhet strax före kvartalets slut, och då som oftast om natten. H:s Maj:ts skatter bliva endast sällan erlagda i denna lyckliga dal; hushyran är osäker, och vattenledningen blir ofta avbruten.

Tidigt den afton, till vilken mr Bob Sawyer hade inbjudit mr Pickwick, förskönade denne själv den ena sidan av kaminen i sitt mottagningsrum, och mr Ben Allen den andra. Förberedelserna till gästernas mottagande tycktes vara överstökade. Paraplyerna i förstugan hade blivit hop-