Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


stuvade i den lilla vrån vid dörren till gårdsrummet; värdinnans hatt och schal hade blivit borttagna från trappbalustraden; det stod endast två par trätofflor på portmattan, och en köksdank med en mycket lång veke brann muntert i trappfönstret. Punschen stod färdig i en röd kanna inne i sängkammaren; ett litet bord med ett grönt kläde hade blivit lånat från förmaket att spela kort på, och etablissementets glas stodo tillika med dem, som i anledning av festen hade blivit lånade i värdshuset, uppställda på en bricka, som var nedsatt på trappavsatsen utanför dörren.

Trots den högst tillfredsställande beskaffenheten av alla dessa anordningar, vilade likväl ett moln på mr Bob Sawyers ansikte, medan han satt där vid kaminen; även i mr Ben Allens drag låg ett deltagande uttryck, i det han med spänd uppmärksamhet stirrade på kolen, och en melankolisk ton i hans röst, då han efter en lång tystnad sade:

»Det är då också bra olyckligt att hon skulle hitta på att bli sur just nu; hon kunde just ha väntat med det till i morgon.»

»Det är bara hennes elakhet — bara hennes elakhet!» svarade mr Bob Sawyer häftigt. »Hon säger, att när jag kan ha råd att ha en bjudning, borde jag också kunna ha råd att betala hennes fördömda “lilla räkning”.»

»Det skulle vara tusan så obehagligt, ifall hon finge det infallet att börja bråka, medan de andra kurrarna äro här», sade Ben Allen slutligen.

»Förfärligt», svarade Bob Sawyer — »förfärligt!»

En sakta knackning hördes på dörren. Mr Bob Sawyer såg uttrycksfullt på sin vän och bad den knackande stiga in, varpå en smutsig piga i nedkippade hasor och svarta bomullsstrumpor, som kunde ha gått och gällt för en försummad dotter av en uttjänad sopåkare i mycket små omständigheter, stack in huvudet och sade:

»Ursäkta, mister Sawyer, missis Raddle önskar att få tala med er.»

Innan mr Bob Sawyer hann giva något svar, försvann pigan plötsligt med ett kast på kroppen, som om någon hade häftigt ryckt uti henne bakifrån, och knappast var denna hemlighetsfulla bortgång fullbordad, förrän ännu en knackning hördes på dörren — en rask, skarp knackning, som tycktes säga: »Här är jag, och in kommer jag.»

Mr Bob Sawyer betraktade sin vän med en blick av bävande aning och ropade ännu en gång:

»Stig in!»

Denna tillåtelse var alldeles icke nödvändig; ty innan mr Bob Sawyer hade yttrat dessa ord sprang en liten, uppbragt kvinna, skälvande av hetsighet och blek av vrede, in i rummet.

»Hör nu, mr Sawyer», sade den lilla hetsiga kvinnan, i det hon sökte vara lugn, »ifall ni vill vara god och betala min lilla räkning, bleve jag er mycket tacksam, ty jag ska betala min hyra i eftermiddag, och min värd väntar där nere.»

Här gnuggade den lilla kvinnan sina händer och såg stadigt över mr Bob Sawyers huvud på väggen bakom honom.

»Det gör mig mycket ont att jag satt er i förlägenhet, mrs Raddle», sade Bob Sawyer underdånigt, »men —»

»Åh, det har alls inte varit någon förlägenhet», svarade den lilla kvinnan med ett gällt och vasst skratt. »Jag har egentligen inte behöft pengarna förrän i dag, och ni kunde lika gärna gömma dem som jag, eftersom de ändå skola gå till värden. Ni lovade att betala mig i eftermiddag, mr Sawyer, och alla herrar, som bott här, ha alltid hållit sitt ord, sir, såsom naturligtvis en var gör, som kallar sig gentleman.»

»Det gör mig mycket ont, mrs Raddle», sade Bob Sawyer med all möjlig ödmjukhet; »men saken är den att jag blev narrad i City i dag.» — Ett högst besynnerligt ställe det där City. Vi känna ett högst förvånande antal människor, som alltid bli narrade där.

Detta var allt vad mrs Raddle önskade. Hon hade skyndat upp till den olycklige Bob Sawyer med en sådan åtrå efter att få ställa till oväsen, att betalningen af hennes fordran enligt all sannolikhet snarare skulle ha förargat än glatt henne. Hon var i en ypperlig stämning för en liten förströelse av denna natur, så mycket mera som hon kort förut hade växlat några få inledande artigheter med mr Raddle nere i köket.

»Tror ni, mr Bob Sawyer», sade mrs Raddle, höjande sin röst så att grannarna riktigt skulle kunna höra det, »tror ni, att jag har lust att dag ut och dag in låta en person bo i mina rum, när han aldrig tänker på att betala sin hyra, ja, inte en gång vad jag lägger ut för honom till smör och socker och grädde till hans frukost? Tror