Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ni att en flitig och arbetsam kvinna, som bott här på gatan i tjugu år (tio år på andra sidan, och nio och tre fjärdedels år här i huset) inte har annat att göra än släpa livet ur sig för ett par lata dagdrivares skull, som inte göra annat än röka tobak, dricka och gå och slå dank, i stället för att använda sina händer till någonting nyttigt för att förtjäna så mycket, att de kunna betala sina räkningar? Tror ni —?»

»Hör nu, min bästa fru», inföll mr Benjamin Allen lugnande.

»Var ni så god och behåll edra anmärkningar för er själv, sir, om jag får be», sade mrs Raddle, i det hon plötsligt hejdade sitt tals rinnande ström och vände sig till den tredje personen med imponerande långsamhet och högtidlighet. »Jag vet inte, sir, att ni har någon rättighet att ställa edra ord till mig. Jag tror inte att jag hyrt ut de här rummen åt er, sir.»

»Nej, det är nog sant», sade mr Benjamin Allen.

»Nå, det är bra, sir», svarade mrs Raddle med stolt artighet. »I sådant fall torde ni inskränka er, sir, till att bryta armar och ben af fattigt folk på hospitalet och sköta er själv, sir; ty annars kunde kanske hända, sir, att det funnes folk här, som kunde lära er det, sir.»

»Men ni är ju en så oresonlig människa?» invände mr Benjamin Allen.

»Ursäkta, unge man», sade mrs Raddle, som nu kallsvettades av förbittring, »vill ni inte ha den godheten och säga det där en gång till, sir?»

»Jag sade det inte för att såra er, min fru», svarade Benjamin Allen, som blev något orolig för sin egen person.

»Ursäkta, unge man», sade mrs Raddle i en ännu mera stolt och befallande ton, »vem är det ni kallar en människa? Gjorde ni den där anmärkningen, till mig, sir?»

»Ja visst!» sade mr Benjamin Allen.

»Var det mig ni menade därmed, frågar jag er, sir?» utbrast mrs Raddle med våldsam förbittring och slog upp dörren på vid gavel.

»Ja, naturligtvis», svarade mr Benjamin Allen.

»Ja, naturligtvis», upprepade mrs Raddle, i det hon så småningom gick baklänges mot dörren och ansträngde sin röst till det yttersta för mr Raddles särskilda räkning där nere i köket. »Ja, naturligtvis var det mig ni menade, och en var vet, att ni tryggt kan förnärma mig i mitt eget hus, när min man sitter där nere och sover och inte bryr sig mera om mig än om jag vore en hund ute på gatan. Han borde blygas över sig själv (här började mrs Raddle att snyfta), att han kan låta sin hustru behandlas så där av ett par unga glopar som karva i levande människors kroppar och skrämma ut huset (ännu en snyftning); den där rädda, eländiga stackarn, som inte törs komma hit upp och tala rent språk till tocka här skojare — som inte törs — inte törs komma.»

Mrs Raddle stannade för att höra efter om upprepandet av detta hån hade väckt hennes bättre hälvt; men då hon märkte, att det icke haft den åsyftade verkan, stod hon redan i begrepp att gå utför trappan under oabrutna snyftningar, då i detsamma hördes en högljudd knackning på porten, varpå hon brast ut i en hysterisk gråt, ledsagad av suckar och kvidanden, som fortsattes till dess knackningen på porten hade blivit upprepad sex gånger, då hon i ett okuvligt utbrott av själskval, slog omkull samtliga paraplyerna och försvann i rummet åt gården och slog igen dörren efter sig med en förfärlig smäll.

»Bor mr Sawyer här?» frågade mr Pickwick, då porten öppnades.

»Ja», svarade pigan, »i första våningen. Det är dörren rakt fram, när ni kommer uppför trappan.»

Mr Snodgrass, som kom sist in, stängde porten efter flera fruktlösa försök, genom att skjuta för rigeln, och vännerna trevade sig därefter upp för trappan, där de mottogos av mr Bob Sawyer, som icke hade vågat gå ned, av fruktan för att falla i ett för honom av mrs Raddle utlagt bakhåll.

»Hur står det till?» frågade den nedslagne studenten. »Fägnar mig att se er — akta glasen!» Denna varning gällde mr Pickwick, som hade satt sin hatt på brickan.

»Åh, bevare mig! — jag ber om ursäkt!» sade mr Pickwick.

»Ingenting att tala om, ingenting att tala om», sade Bob Sawyer. »Jag har en smula trångt här, men det måste ni finna er uti, när ni besöker en ungkarl. Stig in! Ni har ju sett den här herrn förr?»

Mr Pickwick räckte Benjamin Allen handen, och hans vänner följde hans exempel. Men de hade knappast slagit sig ned, förrän ännu en högljudd knackning hördes på porten.

»Jag vill hoppas att det är Jack Hopkins!» sade mr Bob Sawyer. »Tyst! Jo, det är han. Stig upp, Jack, stig upp!»