handen för att tysta några gamla, tjocka fruar, som voro ett par vers på efterkälken, »mina vänner, ett ombud från Dorkingförgreningen av vårt sällskap, broder Stiggins, väntar där nere.»
Nu kommo näsdukarna åter fram, och det med ännu större fart än förut; ty mr Stiggins var särdeles omtyckt av den kvinnliga Brick Lane-församlingen.
»Jag förmodar, att han får träda in?» sade mr Humm och såg sig omkring med ett fetskinande leende. »Broder Todger, låt honom komma upp och hälsa oss.»
Den lille mannen i grå byxorna, som lystrade till namnet Todger, ilade hastigt utför stegen och hördes strax därpå komma tumlande upp med den ärevördige mr Stiggins.
»Nu kommer han, Sammy», viskade mr Weller, alldeles purpurröd i ansiktet av kvävt skratt.
»Tala inte till mig», svarade Sam, »jag står inte ut. Han är tätt invid dörren; jag hör hur han stöter huv'et mot taket.»
I det Sam Weller sade dessa ord, flög den lilla dörren upp, och broder Todger visade sig, följd i hälarna av den ärevördige mr Stiggins, som icke väl hade kommit in förrän han mottogs med starka handklappningar, stampningar med fötterna och viftningar med näsdukarna, vilka glädjeyttringar broder Stiggins endast besvarade med att med en vild blick och ett fånigt leende stirra på yttersta spetsen av veken på det på bordet stående ljuset, medan han samtidigt på ett mycket ostadigt sätt svajade fram och tillbaka med kroppen.
»Är ni opasslig, broder Stiggins?» viskade mr Anthony Humm.
»Jag är som jag ska vara, sir», svarade mr Stiggins i en ton, i vilken stark vrede var blandad med en ytterlig tjockhet i målet; »jag är som jag ska vara, sir.»
»Nå det är väl», svarade mr Anthony Humm, i det han tog ett par steg tillbaka.
Församlingen hade under tiden blivit alldeles tyst och stilla och väntade med en viss oro på att förhandlingarna åter skulle börja.
»Vill ni tala till församlingen, broder?» sade mr Humm med ett inbjudande leende.
»Nej, sir», svarade mr Stiggins, »nej, sir. Det vill inte, sir.»
De närvarande betraktade varandra med uppspärrade ögon, och ett sorl av förvåning gick genom rummet.
»Min tanke är den, sir», sade mr Stiggins, i det han knäppte upp sin rock och talade mycket högt, »min tanke är den, sir, att denna församling är drucken, sir. Broder Todger, sir, sade mr Stiggins, i det han plötsligt tilltog i vrede och tvärt vände sig om mot den lille mannen i grå byxorna, »ni är drucken, sir!» Och med dessa ord gav mr Stiggins, som hyste den prisvärda önskan att befordra församlingens nykterhet och utesluta alla oanständiga personer ur densamma, broder Todger ett så säkert slag på taket av hans näsa, att de grå byxorna försvunno som en blixt. Broder Todger hade blivit kastad huvudstupa utför stegen.
Härpå uppgåvo kvinnorna ett högt och ömkligt skri, skockande sig i små hopar omkring sina älsklingsbröder och slogo armarna om dem för att skydda dem mot fara, ett kärleksbevis som så när hade blivit olycksbringande för mr Humm, vilken, då han var utomordentligt omtyckt, nästan blev kvävd av den skara kvinnliga tillbedjare, som hängde sig kring hans hals och överhopade honom med smekningar. De flesta ljusen blevo hastigt släckta, och endast larm och förvirring rådde överallt.
»Hör nu, Sammy», sade mr Weller, i det han med mycken betänksamhet drog av sig sin överrock, »gå nu ut och hämta hit polis.»
»Vad ämnar ni då göra under tiden?» frågade Sam.
»Bry dig du aldrig om mig», svarade den gamle gentlemannen. »Jag ska till tidsfördriv göra upp en liten räkning med den där Stiggins.» Och innan Sam kunde lägga sig emellan för att hindra det, hade hans hjältemodige fader trängt in i ett avlägset hörn av rummet, där han anföll den ärevördige mr Stiggins med stor handfärdighet.
»Kom ut!» sade Sam.
»Kom hit!» ropade mr Weller och gav därpå utan vidare inbjudning den ärevördige mr Stiggins ett förberedande slag i huvudet och började därefter att dansa omkring honom med en livlighet och en korklik spänstighet, som hos en gentleman vid hans ålder var ett rent under att skåda.
Då Sam såg att alla hans invändningar voro fruktlösa, tryckte han sin hatt på huvudet, tog sin fars överrock på armen, fattade den gamle mannen och livet och drog honom med våld ned för stegen och ut på gatan, utan att släppa honom eller låta honom stanna förrän de hade kommit omkring hörnet. Då de hade kommit dit, kunde de
