Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


höra ropen av folkmassan, som bevistade den ärevördige mr Stiggins förflyttning till ett säkert nattkvarter, och det larm, som härrörde av att det Stora Förenade Ebenezer-Måttlighets-Sällskapets Brick Lane-Förgrenings medlemmar skingrade sig åt alla håll.



TRETTIOFJÄRDE KAPITLET

ÄR UTESLUTANDE ÄGNAT ÅT EN FULLSTÄNDIG OCH TROGEN BERÄTTELSE OM DEN MÄRKVÄRDIGA PROCESSEN: BARDELL MOT PICKWICK


»Jag undrar just vad ordföranden för juryn, vem det nu må bli, har fått till frukost!» sade mr Snodgrass för att underhålla ett samtal på morgonen den skickelsedigra fjortonde februari.

»Ah!» sade mr Perker. »Jag vill hoppas, att det varit någonting gott,»

»Varför det?» frågade mr Pickwick.

»Högst viktigt — högst viktigt, min bäste sir», svarade Perker. »En glad och belåten juryman med en god frukost i magen är en ypperlig sak att få fatt uti. Missnöjda eller hungriga jurymän uttala sig alltid till förmån för käranden.»

»Men, Herre Gud, varför göra de det?» frågade mr Pickwick och såg helt förvånad ut.

»Ja, det vet jag inte riktigt», svarade den lille mannen; »förmodligen är det för att vinna tid. Är det nära middagstiden, tar ordföranden, då juryn dragit sig tillbaka, sin klocka upp ur fickan och såger: “Kors i alla da'r, mina herrar, redan tio minuter över fyra! Jag äter middag klockan fem, mina herrar.” — '“Det gör jag med!”' säga alla de andra, utom två, som skulle ha ätit klockan tre och därför se ut att vara mer än halvt benägna att hålla ut. Ordförandes ler och stoppar klockan tillbaka igen — “Nå, mina herrar, vad skola vi säga? — Käranden eller svaranden, mina herrar? Jag tycker, för min del, min herrar — jag tycker, säger jag — men låt detta för all del inte inverka på er — jag tycker nästan, att käranden har rätt.” Därpå säga bestämt två eller tre, att de tycka detsamma — vilket de naturligtvis också göra — och så bli de alla lätt ense. Tio minuter över nio!» tillade den lille mannen, i det han såg på sin klocka. »Tiden går, min bäste sir. Vid processer i anledning av brutet äktenskapslöfte plägar domsalen vara alldeles full. Det torde vara bäst att ni beställer en vagn, min bäste sir, annars komma vi för sent.»

Mr Pickwick ringde genast på klockan, och sedan en vagn blivit hämtad, satte sig de fyra Pickwickarne och mr Perker upp i den och foro till Guildhall, medan Sam Weller, mr Lowten och den blå sakförarpåsen med handlingarna i målet kommo bakefter i en droska.

»Det där är förmodligen vittneslogen?» sade mr Pickwick, i det han pekade på ett slags kateder med mässingsskrank på hans vänstra sida.

»Ja, det är vittneslogen, min bäste sir», svarade mr Perker, i det han grävde en massa handlingar upp ur den blå påse, som Lowten just nu hade satt ned vid hans fötter.

»Och det där», sade mr Pickwick, pekande på ett par inhägnade bänkar till höger, »det är väl där juryn sitter?»

»Ja, alldeles riktigt, min bäste sir», svarade Perker och knäppte på locket till sin snusdosa.

Mr Pickwick reste sig upp i ett tillstånd av stark rörelse och kastade en blick på domsalen. Det var tämligen många åhörare på galleriet, och en talrik skara herrar med peruker, som framställde hela den vackra och omfattande samling av olika slags näsor och kindskägg, varför Englands advokatstånd med rätta är så berömt.

Det hela var till mr Pickwicks stora undran delat i flera småklungor, som pladdrade och avhandlade dagens nyheter på det livligaste sätt i världen, alldeles som om intet mål skulle komma att företagas.

En bugning av mr Phunky, då han trädde in och satte sig bakom den åt kronoadvokaterna förbehållna bänken, tilldrog sig mr Pickwicks uppmärksamhet, och han hade knappast besvarat den, förrän serjeant Snubbin även trädde in, beledsagad av mr Mallard, som till hälften dolde serjeanten bakom en stor, skarlakasröd påse, vilken han satte vid hans fötter, varefter han avlägsnade sig, sedan han växlat en handtryckning med Perker. Därpå komma två eller tre andra serjeanter, och bland dem en med en tjock kropp och ett rött ansikte, som nickade vänskapligt åt serjeant Snubbin och anmärkte, att det var vackert väder.

»Vem är den där mannen med röda ansiktet, som sade