att det var vackert väder och nickade åt vår advokat?» frågade mr Pickwick.
»Serjeant Buzfuz», svarade Perker; »han är emot oss, han för saken för motparten. Den herrn, som sitter bakom honom, är hans biträde, mr Skimpin.»
Mr Pickwick ämnade just med stor avsky för mannens kallblodiga lumpenhet fråga, huru serjeant Buzfuz, som var motpartens advokat, kunde våga att säga till serjeant Snubbin, som var hans advokat, att det var vackert väder, då han avbröts genom att samtliga advokaterna stego upp, och en av rättens betjänter med ljudlig stämma ropade: »Tyst!» Och då han nu såg sig om, märkte han att detta föranleddes av domarens inträde.
Domaren, mr Stareleigh (som tjänstgjorde i stället för överdomaren, som hade sjukdomsförfall), var en synnerligt kort man och så fet, att han tycktes vara idel ansikte och väst. Han rullade in på två små, runda ben, och sedan han bugat sig gravitetiskt för advokaterna, som å sin sida bugade sig gravitetiskt för honom, stack han sina små ben in under bordet och lade sin lilla trekantiga hatt ovanpå det; och då mr Stareleigh hade gjort detta, kunde man icke se annat än de två små underliga ögonen, ett brett, rött ansikte och ungefär hälften av en stor peruk av högst komiskt utseende.
Domaren hade icke väl tagit plats, förrän rättstjänaren nere på golvet i en befallande ton ropade: »Tyst!» varpå en annan rättstjänare uppe på galleriet ropade: »Tyst!» och ovanpå detta röto tre eller fyra andra vaktmästare: »Tyst!» med röster, som vittnade om den djupaste harm. Då detta vad gjort, skred en svartklädd herre, som satt nedanför domaren, till att uppläsa namnen på de edsvurne.
Medan mr Pickwick ännu betraktade jurymedlemmarna med för dem synnerligen smickrande uppmärksamhet, spårades en svag rörelse bland församlingen, och strax därefter blev mrs Bardell, understödd av mrs Cluppins, införd och i ett svimmande tillstånd anvisad plats på andra sidan av den bänk, på vilken mr Pickwick satt. Därpå blev ett ovanligt stort paraply inburet av mr Dodson, liksom mr Fogg kom med ett par galoscher, och båda dessa herrar hade för tillfället tagit på sig en högst deltagande och sorgbunden min. Slutligen kom mrs Sanders med unge Bardell vid handen. Vi åsynen av sitt barn ryckte mrs Bardell häftigt till; plötsligt erinrade hon sig och kysste gossen med vansinnig häftighet; därefter försjönk den goda damen åter i ett tillstånd av hysterisk slöhet och anhöll att få veta var hon var. Till svar härpå vände mrs Cluppins och mrs Sanders bort huvudet och började att gråta, medan herrar Dodson & Fogg besvuro käranden att lugna sig. Serjeant Buzfuz gnuggade sina ögon mycket starkt med en stor, vit näsduk och kastade en vädjande blick på juryn, medan domaren synbarligen var rörd, och flera av åskådarna sökte dämpa sin rörelse genom att hosta.
»Sannerligen ett ypperligt infall!» viskade mr Perker till mr Pickwick. »De äro ett par slängda karlar, de där Dodson & Fogg — förstå sig förträffligt på effekten, min bäste sir, alldeles förträffligt.»
»Bardell mot Pickwick!» ropade den svartklädde herrn, nämnande det mål, som stod överst på listan.
»Jag är för käranden, mylord», sade serjeant Buzfuz.
»Vem har ni till biträde, mr Buzfuz?»
Mr Skimpin bugade sig för att giva tillkänna, att det var han.
»Jag är för svaranden, mylord», sade serjeant Snubbin.
»Vem har ni till biträde, mr Snubbin?» frågade domaren.
»Mr Phunky, mylord», svarade serjeant Snubbin.
»Serjeant Buzfuz och mr Skimpin för käranden», sade domaren i det han skrev namnen i sin anteckningsbok och läste upp dem allt eftersom han skrev dem. »För svaranden serjeant Snubbin och mr Monkey.»
»Ursäkta, ers härlighet, Phunky.»
»Ah, jaså!» sade domaren. »Jag har inte haft det nöjet att höra den herrns namn förut.»
»Börja!» fortsatte domaren.
Vaktmästarna påbjödo åter tystnad, och mr Skimpins skred till att »öppna målet»; men målet tycktes endast innehålla helt litet, då han öppnat det; ty han behöll de detaljer, han kände, helt och hållet för sig själv och satte sig efter tre minuters förlopp åter ned, lämnande juryn på samma framryckta ståndpunkt av upplysning, varpå den förut hade befunnit sig.
Därpå reste sig serjeant Buzfuz med all den värdighet och allt det majestät, som sakens allvarliga natur krävde, och sedan han viskat något till Dodson och konfererat ett ögonblick med Fogg, tog han på sig en kappa, ordnade sin peruk och vände sig till juryn.
Serjeant Buzfuz började med att säga, att han aldrig under hela sin verksamhet som jurist, alltifrån det han
