från första ögonblicket hade ägnat sig åt lagkunskapens studium och tillämpning, hade skridit till behandlingen av ett mål med så djupt upprörda känslor eller med ett så tungt medvetande om det ansvar, som vilade på honom, ett ansvar, måste han säga, som han icke skulle kunna bära, om han icke hade uppehållits av en övertygelse så stark, att i den var så god som positiv visshet, om att sanningen och i rättvisan, eller, med andra ord, hans högligen förorättade klients sak måste komma att behjärtas av de tolv högsinte och upplyste män, som han nu såg framför sig inom det där skranket.
Advokaterna börja alltid så, emedan de därigenom försätta de edsvurne i gott, lynne och få dem att tro, att de äro ena riktigt klyftiga karlar. Detta tilltal gjorde också synbarligen intryck, i det flera av de edsvurne började att med största iver göra vidlyftiga anteckningar.
»Av min lärde vän ha ni hört, mina herrar», fortfor Buzfuz, väl vetande att herrar jurymän alls icke hade hört något av den lärde vän, på vilken han hade hänsyftat, »av min lärde vän ha ni hört, mina herrar, att detta är en process rörande brutet äktenskapslöfte, för vilket ett skadestånd av femton hundra pund sterling blivit yrkat. Men min lärde vän har inte meddelat er, emedan det inte hörde till hans åliggande att upplysa er därom, sakens sammanhand och omständigheter. Detta sammanhang och dessa omständigheter, mina herrar, skola ni nu få höra utvecklas av mig och bevisas av den oförvitliga kvinna, som jag skall ställa framför er inom detta skrank.»
»Käranden, mina herrar», fortfor serjeant Buzfuz med mild och melankolisk röst, »käranden är änka; ja, mina herrar, änka. Den avlidne mr Bardell gled, sedan han i många år njutit sin suveräns aktning och förtroende såsom en av hans kungliga intäkters vaktare, nästan omärkligt ut ur denna världen för att annorstädes söka den frid och det lugn, som ett tullhus aldrig kan lämna.»
Vid denna rörande skildring av mr Bardells hädangång, som egentligen härrörde av att han på ett värdshus hade fått en dunk i huvudet av ett tennstop, skälvde den lärde advokatens röst, och han fortfor med stark rörelse:
»Någon tid före sin död hade han avstämplat sin bild på en liten gosse. Med denna lille gosse, den enda panten av hennes hädangångne tullnär, drog sig mrs Bardell tillbaka från världen och sökte ensamhet och lugn vid Goswell-Street, och här uppställde hon i sitt salsfönster ett plakat med denna inskrift: 'Möblerade rum att hyra av en ogift herre. Man förfråge sig vidare innanför.'»
Här teg serjeant Buzfuz, medan flera av jurymännen antecknade dokumentets innehåll.
»Är det något datum, sir?» frågade en juryman.
»Nej, det har intet datum, mina herrar», svarade serjeant Buzfuz; »men det åligger mig att säga, att detta plakat just vid denna tid för tre år sedan uppsattes i kärandes salsfönster. Jag fäster juryns särskilda uppmärksamhet på orden i detta dokument: 'Möblerade rum att hyra av en ogift herre!' Mrs Bardell hade hämtat sina åsikter om det andra könet från en lång betraktelse av sin avlidne mans ovärderliga egenskaper. Hon hyste ingen fruktan — hon hyste ingen misstro — hon hyste inga misstankar. Allt var förtroende och trygghet. — 'Mr Bardell', sade änkan, 'var en man av ära — mr Bardell var en man av ord — mr Bardell var inte någon bedragare — mr Bardell hade själv en gång varit en ogift herre, hos ogifta herrar söker jag skydd, bistånd, tröst, understöd — i ogifta herrar skall jag se något, som påminner mig om vad mr Bardell var, då han vann mitt unga, obeprövade hjärta; åt en ogift herre skola därför mina rum uthyras.' Följande denna vackra och rörande impuls, som hör till de bästa av vår ofullkomliga naturs impulser, mina herrar, avtorkade den ensamma och övergivna änkan sina tårar, möblerade sin första våning, tryckte sin oskyldiga gosse till sitt moderliga bröst och satte upp plakatet i sitt salsfönster. Fick det sitta där länge? Nej, ormen var vaken, kruttråden blev utlagd, minan förbereddes, sappören och mineraren arbetade. Innan plakatet hade suttit tre dagar i salsfönstret — tre dagar mina herrar — knackade en upprättgående, tvåbent varelse, vars yttre hade all möjlig likhet med en människas och inte ett odjurs, på mrs Bardells port. Han förfrågade sig innanför; han hyrde rummen och flyttade den följande dagen in i dem. Denne man var Pickwick — Pickwick, svaranden.»
Serjeant Buzfuz, som hade talat med en sådan snabbt flytande tunga, att han blivit alldeles purpurröd i ansiktet, stannade här för att hämta andan. Hans tystnad väckte domaren, som genast antecknade något med en penna, som icke var doppad, och såg ovanligt djupsinnig ut för att bibringa juryn den tron, att han ständigt tänkte djupast med slutna ögon. Serjeant Buzfuz fortfor:
»Om denne mr Pickwick vill jag inte säga mycket. Äm-
