Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


net innehåller inte mycket lockande, och jag, mina herrar, är inte den man, lika litet som ni, mina herrar, äro de män, som finna glädje i betraktandet av upprörande hjärtlöshet och systematisk lumpenhet.»

Här gjorde mr Pickwick, som under någon tid hade suttit och lidit i tysthet, en häftig ryckning, som om en dunkel föreställning om att överfalla serejant Buzfuz i domarens och lagens upphöjda närvaro hade trängt sig på hans tankar. En varnande åtbörd av Perker höll honom emellertid i tygeln, och han hörde på fortsättningen av den lärde herrns föredrag med en harmsen min, som bildade en stark motsats mot mrs Gluppins och mrs Sanders beundrande ansikten.

»Jag säger systematisk lumpenhet, mina herrar», sade serjeant Buzfuz, i det han såg igenom och talade bort emot mr Pickwick, »och när jag säger systematisk lumpenhet, vill jag säga svaranden, Pickwick, om han är här närvarande i rätten, såsom jag hör att han skall vara, att det skulle ha varit mera passande, mera anständigt, vittnat om mera takt och omdöme, ifall han hade uteblivit. Jag vill låta honom veta, mina herrar, att inga ogillande eller nekande åtbörder, som han möjligen kan tillåta sig här inför rätten, skola tålas av er. Låt mig vidare säga honom, liksom mylord skall säga er, mina herrar, att en advokat under utförandet av sin plikt mot sin klient varken låter sig skrämmas, trotsas eller tystas, och att varje försök att göra vare sig det ena eller det andra, det första eller det sista, skall falla tillbaka på dens huvud, som försöker det, han må vara kärande eller svarande, heta Pickwick, Noakes eller Sloakes, eller Stiles eller Brown eller Thompson.»

Denna lilla avvikning från det föreliggande ämnet gjorde naturligtvis den åsyftade verkan att vända allas ögon mot mr Pickwick; och sedan serjeant Buzfuz till en del återkommit från det tillstånd av moralisk höghet, vartill han hade piskat upp sig, fortfor han sålunda:

»Jag skall visa, mina herrar, att Pickwick under två år fortfor att ständigt och utan avbrott eller mellanskov bo i mrs Bardells hus. Jag skall visa, att mrs Bardell under hela denna tid passade upp på honom och sörjde för hans välbefinnande, lagade hans mat, räknade hans linne åt tvätterskan, lagade, luftade och ordnade det, då det kom tillbaka, och, kort sagt, åtnjöt hela hans odelade förtroende. Jag skall visa, att han vid många tillfällen gav hennes lille gosse halvpence, ja, till och med sexpencestycken, och jag skall med ett vittne, vars intyg det skall bli min lärde vän omöjligt att försvaga eller kullkasta, visa, att han en gång klappat gossen på huvudet och sedan han frågat om han nyligen hade vunnit några marmorkulor (vilka jag hört sägas, att ungdomen här i staden skall sätta stort värde på som leksak), begagnat detta märkliga uttryck: 'Vad skulle du tycka om att få dig en ny pappa?' Jag skall vidare visa, mina herrar, att han en gång, då han hade kommit tillbaka från landet, tydligen och uttryckligen, erbjöd henne äktenskap, likväl först sedan han omsorgsfullt hade dragit försorg om, att inga vittnen voro närvarande vid deras högtidliga överenskommelse; och jag är i stånd att med tre av hans egna vänners — högst ovilliga vittnens — intyg visa er, mina herrar, att han den där förmiddagen av dem sågs hålla käranden i sina armar och med sina smekningar och omfamningar lugna hennes rörelse.»

Denna del av den lärde advokatens föredrag gjorde ett synbart intryck på åhörarna. I det han nu tog fram två små papperslappar, fortfor han:

»Och nu, mina herrar, endast ett par ord till. Två brev ha blivit växlade mellan parterna, brev, som medgivas vara skrivna av svarandens egen hand och som sannerligen innehåller mera än många volymer. Därjämte röja dessa brev mannens karaktär. De äro icke öppna, brinnande, vältaliga skrivelser, som inte andas annat än den ömma tillgivenhetens språk. De äro beslöjade, listiga, tvetydiga meddelanden, men bevisa lyckligtvis mer än om de hade varit affattade i det mest glödande språk och de mest poetiska bilder — brev, som måste skärskådas med en försiktig och misstrogen blick — brev, med vilka Pickwick då tydligen hade för avsikt att vilseleda och gäcka varje tredje person, i vars händer de kunde falla. Jag vill läsa upp det första: — 'Garraways, klockan tolv. — Kära mrs B. — Kotletter med tomatasås. Er Pickwick' — Mina herrar, vad vill nu detta säga? Kotletter med tomatasås. Er Pickwick! Kotletter? Rättvise himmel! och tomatasås! Mina herrar, skall en känslig och förtroendefull kvinas lycka förspillas genom sådana lumpna knep som dessa? — Det andra har alls intet datum, vilket redan i och för sig är misstänkt. — 'Kära mrs B., jag kommer inte hem förrän i morgon. Långsam dilligens.' Och därpå följer detta högst anmärkningsvärda uttryck: 'Bekymra er inte