Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


alla tre markerna, och så såg jag mrs Bardells port stå på glänt.»

»På vad?» frågade den lille domaren.

»Den stod till en del öppen, mylord», förklarade serjeant Snubbin.

»Hon sade på glänt», sade den lille domaren med en slug blick.

»Det är ett och detsamma, mylord», sade serjeant Snubbin.

Den lille domaren såg något tveksam ut och sade, att han skulle anteckna det. Därpå fortfor mrs Cluppins:

»Jag steg in, mina herrar, bara för att hälsa god morgon, och gick, utan att tänka på någonting, upp för trappan och in i rummet åt gården. Mina herrar, det hördes röster inne i salen, och —»

»Så lyssnade ni, mrs Cluppins?» sade serjeant Buzfuz.

»Ursäkta sir», svarade mrs Cluppins med en majestätisk min, »en sådan handling skulle jag förakta. Det taltes högt, så att jag inte kunde undgå att höra vad som sades.»

»Gott, mrs Cluppins; ni lyssnade inte, men ni hörde vad som sades. Var den ena av dessa röster mr Pickwicks?»

»Ja, det var det, sir.»

Och sedan mrs Cluppins uttryckligt förklarat, att mr Pickwick hade talat till mrs Bardell, upprepade hon så småningom och med tillhjälp av många frågor det samtal, som våra läsare redan känna.

Juryn såg misstänksam ut, och serjeant Buzfuz log och satte sig ned. Dess uppsyn blev rent av hemsk, då serjeant Snubbin gav till känna, att han icke ville motförhöra vittnet, eftersom mr Pickwick önskade, att det måtte uttryckligen förklaras, att han var vittnet skyldig att säga, att dess utsago i det väsentliga var riktig.

Då mrs Cluppins väl hade brutit isen, fann hon det vara ett mycket gynnsamt tillfälle att inlåta sig i en avhandling om sina husliga angelägenheter, varför hon utan vidare omständigheter började att upplysa rätten om, att hon för ögonblicket var mor till åtta levande barn och att hon hyste grundat hopp om att skänka mr Cluppins det nionde om en sex månader eller så vid pass. På detta intressanta stadium avbröts hon mycket vresigt av den lille domaren, och följden av detta avbrott var, att denna värda dam och mrs Sanders utan vidare parlamentering på ett hövligt sätt utleddes ur rätten under betäckning av mr Jackson.

»Nathaniel Winkle!» sade mr Skimpin.

»Här!» svarade en svag röst, och mr Winkle trädde in i vittneslogen, där han, sedan han vederbörligen avlagt eden, i djupaste ödmjukhet bugade sig för domaren.

Mr Winkle blev därpå förhörd av mr Skimpin, för vilken det, såsom en lovande ung man om två eller tre och fyrtio, naturligtvis var maktpåliggande att förbrylla ett vittne, som visstes vara så mycket som möjligt till motpartens förmån.

»Var så god sir», sade mr Skimpin, »och underrätta hans härlighet och juryn om ert namn.»

Och mr Skimpin lade huvudet på ena sidan för att riktigt tydligt uppfatta svaret och såg under tiden på juryn, liksom för att antyda, att han var tämligen säker om, att mr Winkles medfödda benägenhet för mened skulle få honom att uppgiva ett namn, som icke tillhörde honom.

»Winkle», svarade vittnet.

»Vad är ert dopnamn, sir?» frågade den lille domaren vresigt.

»Nathaniel, sir.»

»Daniel — inga flera namn?»

»Nathaniel, sir, mylord ville jag säga.»

»Nathaniel Daniel, eller Daniel Nathaniel?»

»Nej, mylord, bara Nathaniel, alls inte Daniel.»

»Varför sade ni då, att ni hette Daniel, sir?» frågade domaren.

»Det gjorde jag inte, mylord», svarade Winkle.

»Jo, det gjorde ni, sir», sade domaren med en allvarlig pannryckning. »Huru skulle jag annars kunna skriva upp namnet Daniel i mina anteckningar, om ni inte hade sagt det?»

Detta argument var naturligtvis obestridligt.

»Mr Winkle har ett tämligen kort minne mylord», utbrast mr Skimpin med ännu en blick på juryn; »men vi skola nog hitta på medel att uppfriska det, innan vi släppa honom.»

»Ni gör bäst uti att taga er till vara, sir», sade den lille domaren med en butter blick på vittnet.

Den stackars Winkle bugade sig och sökte att antaga ett otvunget sätt, vilket i hans förvirrade tillstånd snarare gav honom utseende av en överraskad ficktjuv.

»Var nu så god, mr Winkle», sade mr Skimpin, »och hör på vad jag har att säga och låt mig för er egen skull rekommendera er att inte glömma hans härlighets förmaning om försiktighet. Ni är väl en förtrogen vän till svaranden, mr Pickwick, eller huru?»