Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Jag har nu, så vitt jag i detta ögonblick kan erinra mig, känt mr Pickwick i bortåt —»

»Ni får inte kringgå frågan, mr Winkle. Är ni eller är ni inte en förtrogen vän till svaranden?»

»Jag ämnade just säga, att —»

»Vill eller vill ni inte svara på min fråga, sir?»

»Svarar ni inte på frågan, så blir ni häktad, sir!» utbrast den lille domaren och tittade upp över sin anteckningsbok.

»Nå, sir», sade mr Skimpin, ja eller ned, om ni behagar.»

»Jo, det är jag», svarade mr Winkle.

»Jo, ni är det! Varför kunde ni inte säga det strax, sir? Kanske känner ni även käranden, mr Winkle, vasa?»

»Jag känner henne inte, men jag har sett henne.»

»Jaså, ni känner henne inte, men ni har sett henne. Var nu god, mr Winkle, och underrätta juryn om vad ni menar med det.»

»Jag menar, att jag inte står på någon förtrolig fot med henne, men att jag sett henne, då jag besökt mr Pickwick vid Goswell-Street.»

»Huru ofta har ni då sett henne, sir?»

»Huru ofta?»

»Ja, mr Winkle, huru ofta? Jag skall gärna upprepa denna fråga tio gånger för er, i fall det behövs, sir.» Och med en starkt rynkad panna och händerna i sidorna, log den lärde herrn misstroget mot juryn.

Vid denna fråga börjades den vid dylika tillfällen så vanliga och uppbyggliga seden att söka göra vittnet modfällt och förvirrat. Mr Winkle förklarade först, att det var honom omöjligt att säga, huru många gånger han hade sett mrs Bardell. Därpå tillfrågades han, om han hade sett henne tjugu gånger, varpå han svarade: »Ja, många flera.» Och så tillfrågades han, om han sett henne hundra gånger — om han kunde gå ed på, att han hade sett henne över femtio gånger — om han med bestämdhet visste, att han åtminstone hade sett henne sjuttiofem gånger, och så vidare, varigenom först uppnåddes det tillfredställande resultatet, att han blev uppmanad att taga sig till vara och tänka på, vad han sade. Sedan vittnet nu på detta sätt hade blivit bragt ned till den nödiga ebben av nervös förlägenhet, fortsattes förhöret sålunda:

»Hör på, mr Winkle, erinrar ni er, att ni en viss förmiddag i förliden juli månad besökte svaranden Pickwick uti hans bostad i kärandens hus vid Goswell-Street?»

»Ja, det gör jag.»

»Åtföljdes ni då av en vän vid namn Tupman och av en annan vid namn Snodgrass?»

»Ja, det gjorde jag.»

»Äro de här närvarande?»

»Ja, det äro de», svarade mr Winkle och såg mycket uppmärksamt bort åt det håll, där hans vänner hade fått plats.

»Meddela nu herrar jurymän, sir, vad ni såg, då ni den där förmiddagen kom in i svarandens rum. Ut med det, sir; vi måste veta det, antingen det sker först eller sist.»

»Svaranden, mr Pickwick, höll käranden i sina armar och sina händer kring hennes liv», svarade mr Winkle med en naturlig tvekan, »och käranden tycktes vara avsvimmad.»

»Hörde ni svaranden säga något?»

»Jag hörde honom kalla mrs Bardell en god varelse och be henne lugna sig, ty vad skulle det inte vara för en ställning, ifall någon skulle komma? eller någonting ditåt.»

»Nu har jag ännu en fråga att göra er, mr Winkle, och jag ber er komma ihåg hans härlighets varning. Vågar ni ta på er ed, att svaranden Pickwick inte vid bemälda tillfälle sade: 'Bästa mrs Bardell, var nu snäll; finn er i denna ställning, ty dit måste det ju ändå komma', eller ord i den meningen?»

»Så — så förstod jag honom åtminstone inte», sade mr Winkle, förvånad över den sinnrika utläggningen av de få ord han hade hört. »Jag befann mig i trappan och hörde inte tydligt; men jag antager —»

»Herrar jurymän fråga inte efter edra antaganden, mr Winkle, vilka jag för övrigt fruktar skulle vara av föga nytta för hederliga och rättframma män», inföll mr Skimpin. »Ni befann er på trappan och hörde icke tydligt; men ni vill inte taga på er ed, att Pickwick inte använde de uttryck jag nyss anförde? Är detta er mening?»

»Ja, visst», svarade mr Winkle, och ned satte sig mr Skimpin med en triumferande uppsyn.

Hittills hade det just icke gått så särdeles väl för mr Pickwicks sak, att den egentligen kunde tåla vid att någon ytterligare skugga kastades på den; men som den däremot väl kunde tåla vid att bli, om möjligt, ställd i en något mera fördelaktig dager, reste sig mr Phunky för att medelst ett motförhör få något av vikt ur mr Winkle. Om han lyckades däruti, skall strax visa sig.