Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Jag skulle tro, mr Winkle», sade mr Phunky, »att mr Pickwick inte är någon ung man.»

»Nej, visst inte», svarade mr Winkle, »han är tillräckligt gammal för att kunna vara far åt mig.»

»Ni har sagt, min lärde vän, att ni i lång tid känt mr Pickwick. Har ni någonsin haft anledning att förmoda eller tro, att han stod i begrepp att gifta sig?»

»Nej, visst inte», svarade mr Winkle med stor iver.

»Jag vill gå ännu längre, mr Winkle», fortfor mr Phunky i den mildaste och vänligaste ton. »Har ni någonsin i mr Pickwicks sätt och uppförande mot det andra könet märkt något, som kunde föranleda er att tro, att han under de senaste åren i något fall tänkt på giftermål?»

»Nej, visst inte», svarade mr Winkle.

»Har han mot fruntimmer alltid uppfört sig som en man, den där, sedan han uppnått en tämligen framskriden ålder, nöjer sig med sina sysselsättningar och förströelser och endast behandlar dem som en far skulle behandla sina döttrar?»

»Ja, det lider inte det ringaste tvivel», svarade mr Winkle av allt sitt hjärta. »Det vill säga — ja — åhja — ja visst.»

»Ni har aldrig i hans uppförande mot mrs Bardell eller något annat fruntimmer märkt något, som i ringaste mån kunde betraktas som misstänkt?» sade mr Phunky och gjorde sig i ordning att sätta sig igen, då han såg att serjeant Snubbin blinkade åt honom.

»Ne-ej », svarade mr Winkle, »undantagandes vid ett obetydligt tillfälle, vilket jag tror lätt låter förklara sig.»

Om nu den olycklige mr Phunky hade satt sig, då serjeant Snubbin blinkade åt honom, skulle detta olyckliga medgivande aldrig blivit framlockat. I samma ögonblick som orden undsluppo mr Winkles läppar, satte sig mr Phunky, varpå serjeant Snubbin tämligen hastigt sade mr Winkle, att han kunde avträda, vilket denne även med största beredvillighet lagade sig till att göra, men blev i detsamma hejdad av serjeant Buzfuz.

»Stanna, mr Winkle — stanna!» sade serjeant Buzfuz. »Vill ers härlighet vara av den godheten att fråga honom, varuti detta enda fall av misstänkt uppförande från den herrns sida, som är nog gammal att kunna vara hans far, egentligen bestod?»

»Ni hör vad den lärde advokaten säger, sir», sade domaren, vänd mot den olycklige och förtvivlade mr Winkle. »Beskriv det fall, varpå ni syftar.»

»Mylord», sade mr Winkle, skälvande av oro, »jag — jag skulle helst vilja slippa det.»

»Det är mycket möjligt», sade den lille domaren; »men ni måste.»

Under hela rättens djupaste tystnad framstammade mr Winkle, att det lilla misstänkta fallet bestod uti att mr Pickwick en gång vid midnattstid hade anträffats i ett fruntimmers sovrum, vilket, efter vad han trodde, hade slutat med att det ifrågavarande fruntimrets giftermål hade blivit om intet, och som, efter vad han visste, hade förorsakat att hela sällskapet med våld blivit fört inför Georg Nupkins, borgmästare och fredsdomare i Ipswich.

»Ni kan nu avlägsna er, sir», sade serjeant Snubbin; och mr Winkle gjorde det även och rusade med vansinnig brådska bort till George och Gamen, varest han några timmar efteråt påträffades av kyparen, stönande i en ihålig och ömklig ton och med huvudet begravet under soffkuddarna.

Tracy Tupman och Augustus Snodgrass blevo därefter var för sig kallade in i vittneslogen; båda bestyrkte sin olycklige väns vittnesmål, och båda blevo genom en svår tortyr drivna till förtvivlans rand.

Därpå uppropades Susanna Sanders och förhördes av serjeant Buzfuz och motförhördes av serjeant Snubbin. Hade alltid sagt och trott, att mr Pickwick skulle gifta sig med mrs Bardell; visste att mrs Bardells förlovning med mr Pickwick hade varit ett stående ämne för grannarnas samtal efter svimningen i juli; hade själv hört det av mrs Mudberry, som höll mangel, och mrs Bunkin, som hade fintvätt, men såg varken mrs Mudberry eller mrs Bunkin i rätten. Hade hört mr Pickwick fråga den lille gossen, vad han skulle tycka om att få en ny pappa. Visste icke om mrs Bardell den tiden hade sällskapat med bagarn, men visste att bagarn den tiden var ungkarl, men nu var gift. Kunde icke svära på att icke mrs Bardell hade tyckt mycket om bagarn, men skulle tro att bagarn inte hade tyckt så synnerligt mycket om mrs Bardell, eftersom han annars svårligen hade gift sig med en annan. Trodde att mrs Barden hade svimmat den där förmiddagen i juli; visste att hon (vittnet) hade fallit i en djup och lång svimning, då mr Sanders bad henne sätta ut dagen för deras bröllop, och trodde att envar, som kallade sig ett