»Nå, Jane», sade överstinnan, vänd till en av de unga damerna, »vad är det?»
»Jag kommer för att fråga mamma, om jag får dansa med unga Crawley», viskade den yngsta och vackraste av de två.
»Å, bevare mig, Jane, hur kan du tänka på någonting sådant?» svarade mamma harmset. »Har du inte tillräckligt ofta hört, att hans far inte har mer än åttahundra om året, som falla bort med hans död? Jag riktigt blygs över dig. Nej, för all del.»
»Mamma», viskade den andra, som var vida äldre än sin syster och mycket sjuk och tillgjord, »lord Mutanhed har blivit presenterad för mig; jag sade, att jag trodde, att jag inte var upptagen, mamma.»
»Du är en söt och förståndig flicka, min älskling», svarade överstinnan och klappade sin dotter på kinden med sin solfjäder, »och alltid att lita på. Han är ofantligt rik, mitt söta barn. Gud välsigne dig!» Med dessa ord kysste överstinnan sin dotter och ordnade sina kort, i det hon varnande rynkade pannan åt den andra.
Den stackars mr Pickwick! han hade aldrig förr spelat med tre durkdrivna kortspelerskor. De voro så förskräckligt skarpa, att de riktigt skrämde honom. Spelade han ut ett oriktigt kort, voro miss Bolos blickar så skarpa som dolkar; dröjde han för att betänka sig på vilket kort som var det rätta, lade sig lady Snuphanuph tillbaka i sin länstol och log med en halvt otålig, halvt medlidsam blick, som om hon ville säga, att hon undrade när han ämnade börja. Och vid slutet av varje spel frågade miss Bolo med en melankolisk uppsyn och en förebrående suck, varför han icke hade svarat i ruter, eller dragit klöver eller tagit över spadern eller lacherat hjärtern eller visat en figur eller spelat ut esset eller inviterat med kungen, eller annat dylikt, på vilka viktiga beskyllningar mr Pickwick var alldeles ur stånd att anföra någonting till sitt urskuldande, eftersom han redan hade glömt hela spelet. Vidare kommo folk och sågo på, vilket gjorde mr Pickwick orolig. Och utom allt detta fördes ett förvirrande samtal i närheten av bordet mellan Angelo Bantam och båda fröknarna Matinster, vilka, då de icke voro uppbjudna och icke heller hade stort hopp om att bliva det, starkt kurtiserade ceremonimästaren i hopp om att då och då få sig en kavaljer. Alla dessa saker i förening med bullret och det störande uti det ständiga kommandet och gåendet gjorde, att mr Pickwick spelade tämligen klent; korten voro honom även emot, och då de slutade tio minuter över elva, reste sig miss Bolo häftigt upprörd från bordet och begav sig direkt hem i en ström av tårar och en bärstol.
Sedan mr Pickwick hade sökt upp sina vänner, vilka alla med en mun försäkrade, att de knappast någonsin hade tillbragt en mera angenäm afton, följde han med dem till Vita Hjorten, där han, sedan han lugnat sina upprörda känslor med någonting varmt, gick till sängs och nästan i samma ögonblick föll i sömn.
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET
VARS HUVUDDRAG SKALL BEFINNAS VARA EN ÄKTA TOLKNING AV SAGAN OM PRINS BLADUD OCH EN HÖGST UTOMORDENTLIG OLYCKA, SOM DRABBADE MR WINKLE
Som mr Pickwick ämnade uppehålla sig minst två
månader i Bath, fann han det rådligast att skaffa sig en privat
bostad åt sig själv och sina vänner under denna tid; och
som ett gynnsamt tillfälle erbjöd sig för dem att erhålla
övre våningen i ett hus i Royal Crescent, där det fanns
större plats än de behövde, erbjödo sig mr och mrs Dowler
att befria dem från en sängkammare och en sal. Detta
anbud blev genast antaget, och tre dagar därefter voro de
allesammans inflyttade i sin nya bostad, varpå mr Pickwick
började att dricka brunn med den största flit och uthållighet.
Mr Pickwick nyttjade brunnskuren systematiskt. Han drack
ett halvkvarter före frukosten och gick därefter uppför en
backe, så åter ett halvkvarter efter frukosten och gick
därefter utför en backe, och efter varje nytt halvkvarter
förklarade mr Pickwick med de högtidligaste och
eftertryckligaste ord, att han kände sig betydligt bättre, varöver hans
vänner blevo mycket glada, ehuru de icke förut hade vetat,
att det fattades honom något.
Varje morgon möttes de regelmässiga vattendrickarne, däribland även mr Pickwick, uti brunnssalongen, drucko sitt halvkvarter och promenerade efter föreskrift. På eftermiddagsvandringen möttes lord Mutanhed, den välborne mr Crushton, änkenåden lady Snuphanuph, överstinnan Wugsby, allt storfolket och alla morgonvattendrickarne i en storartad församling. Därefter promenerade de ut eller åkte
