Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/207

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
Den här sidan har korrekturlästs


ut eller skötos ut i badstolar och möttes åter. Ovanpå detta begåvo sig herrarne till läsrummen och mötte avdelningar av massan, och därpå gingo de hem igen. Var det en teaterafton, möttes de måhända i teatern; var det en assemblé-afton, möttes de i salongen, och var det ingendera delen, möttes de den följande dagen — en mycket behaglig kretsgång, dock måhända med en lätt anstrykning av enformighet.

En kväll satt mr Pickwick hemma hos sig och skrev i sin dagbok, sedan hans vänner hade gått till sängs.

Efter en halvtimmes förlopp hade han slutat. Mr Pickwick tryckte omsorgsfullt läskpapperet på den sista sidan, slog ihop boken, avtorkade sin penna på nedersta delen av insidan på sitt rockskört och öppnade lådan i sitt skrivtyg för att omsorgsfullt gömma den däruti. I denna låda lågo ett par tätt fullskrivna pappersark, vilka voro så hoplagda, att titeln, som var skriven med vackra, stora bokstäver, stod tydligt för hans ögon. Då han härav såg, att det icke var något privat dokument, och det därjämte tycktes angå Bath, öppnade han det, tände sitt ljus, drog sin stol närmare kaminen och läste som följer:


Den Äkta och Oförfalskade Sagan om Prins Bladud.

»För icke fullt tvåhundra år sedan sågs på ett av de offentliga badställena i denna stad en inskrift till ära för dess mäktige grundläggare, den berömde prins Bladud. Denna inskrift är nu utplånad.

»I många hundra år före denna tid gick en gammal sägen i arv från den ena människoåldern till den andra om att den vittberömde prinsen, som var behäftad med spetälska, efter sin återkomst från det gamla Atén, där han hade samlat en rik skörd av kunskaper, skydde sin fars hov och i sin dystra stämning umgicks med bönder och svin. Bland hjorden (berättade sagan) var det ett svin med allvarlig och högtidlig uppsyn, som tyckte om att bada sig i rik och mjuk gyttja, icke om sommaren, såsom vanliga svin nu göra för att kyla av sig, och såsom de även redan gjorde det i dessa avlägsna århundraden (vilket är ett bevis på att civilisationens ljus redan då började att gry, ehuru svagt) — utan under de kalla, skarpa vinterdagarna. Dess hud var så mjuk och glatt, och dess hudfärg så klar, att prinsen beslöt att pröva de renande egenskaperna hos det samma vatten, varav hans vän begagnade sig. Han gjorde försöket. Under den svarta dyn bubblade Baths varma källor. Han tvättade sig och blev botad. Han skyndade till sin fars hov och bragte honom sin bästa hälsning, vände därefter skyndsamt tillbaka och anlade denna stad och dess berömda bad.

»Han sökte efter svinet med deras forna vänskaps hela värme, men ack, vattnet hade blivit dess död! Det hade oförsiktigt tagit ett bad av för hög temperatur, och naturforskaren fanns icke mera. Hans efterföljare var Plinius, som likaledes föll ett offer för sin törst efter kunskap.

»Så lydde sagan. Hör nu den äkta.

»För många hundra år sedan härskade den berömde och vittbekante Lud Hudibras som kung över Britannien. Han var en mäktig monark. Jorden darrade, då han gick, ty han var så grov och satt. Hans folk solade sig i hans anletes ljus — det var så rött och glödande. Han var i sanning i varenda tum en kung.

»Denne gode kung hade en drottning, som aderton år förut hade fått en son, som hade blivit kallad Bladud. Han sattes i en förberedningsskola i sin fars stater, till dess han var tio år, varefter han under ett pålitligt sändebuds uppsikt skickades till en avgångsskola i Atén, där han stannade i åtta långa år, efter vilken tids förlopp hans far, kungen, skickade sin överste kammarherre dit för att betala räkningen och föra honom hem, vilket denne också gjorde och blev vid återkomsten mottagen med jubelrop och genast pensionerad.

»Då kung Lud såg sin son prinsen och märkte vilken vacker ung man han hade blivit, insåg han strax huru präktigt det skulle vara att få honom gift utan uppskov, på det att hans barn måtte bliva medlet till fortplantandet av Luds lysande ätt ända till världens senaste tider. Till den ändan avsände han en särskild beskickning, bestående av höga adelsmän, vilka egentligen icke hade något att göra och behövde en inbringande anställning, till en grannkung och begärde hans vackra dotter till äkta åt sin son, varjämte han tillika förklarade, att han innerligt gärna ville leva i det bästa förstånd med sin broder och vän; men om de icke kunde komma överens i fråga om uppgörandet av detta giftermål, skulle han se sig försatt i den obehagliga nödvändigheten att anfalla hans konungarike och utstinga hans ögon. Härpå svarade den andra kungen, som var den svagaste av de två, att han var sin vän och broder högligen