Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


och med mer än vanligt intresse han frågade dem om orsaken varför de så länge hade undandragit sig hans sällskap. Till svar på hans fråga i detta avseende stod mr Snodgrass redan i begrepp att meddela en historisk berättelse om de ovan skildrade händelserna, men hejdade sig plötsligt, då han märkte, att icke endast mr Tupman och deras diligenskamrat från den föregående dagen, utan även en annan främling med ett lika egendomligt yttre var närvarande. Det var en man av sorgtärt utseende, vars gulbleka ansikte och djupt insjunkna ögon gjordes ännu mera påfallande än de voro av naturen genom det stripiga, svarta hår, som hängde hoptovat halvt ned över hans ansikte. Hans ögon voro nästan onaturligt klara och genomträngande, hans kindknotor voro höga och framskjutande, och hans kindben voro så långa och tunna, att en iakttagare skulle ha trott, att han genom någon muskelrörelse för ögonblicket söge in köttet, så framt icke hans halvöppna mun och hans orörliga min hade givit tillkänna, att detta var hans vanliga utseende. Kring halsen hade han en grön långhalsduk, vars ändar hängde ned över hans bröst och då och då tittade fram genom de utslitna knapphålen i hans gamla väst. Hans överplagg bestod av en lång svart syrtut, och under denna har han vida grå benkläder och stora stövlar, som voro mycket nära på väg att gå i frö.

Det var på denna sällsamma person som mr Winkles öga vilade, och det var mot honom som mr Pickwick utsträckte sin hand i det han sade:

»En vän till vår vän här. Vi upptäckte i dag på morgonen att vår vän hör till teatern här på stället, ehuru han inte vill, att det ska vara känt, och den här herrn tillhör samma stånd. Han ämnade just som ni trädde in glädja oss med en liten berättelse, som står i sammanhang därmed.»

»Massor av berättelser», sade grönfrackarn från gårdagen, i det han närmade sig mr Winkle och talade i en dämpad, förtrolig ton. »Beskedlig karl — förrättar det tunga arbetet — inte någon skådespelare — alla slags olyckor. — Sorgliga Jemmy, som vi kalla honom vid teatern.»

Mr Winkle och mr Snodgrass hälsade artigt på den så elegant som »Sorglige ]emmy» betecknade främlingen, och satte sig ned vid bordet, sedan de, för att följa de andras exempel, hade rekvirerat konjak och vatten.

»Nå, sir, sade mr Pickwick »vill ni nu göra oss det nöjet att meddela oss det ni nyss ämnade berätta?»

Den sorglige individen drog en smutsig pappersrulle upp ur sin ficka, vände sig därpå om till mr Snodgrass, som just hade tagit fram sin anteckningsbok, och sade med en ihålig, mot hans yttre människa fullkomligt svarande röst:

»Är ni poet?»

»Jag — jag fuskar litet i den vägen», svarade mr Snodgrass, en smula förlägen i följd av den plötsliga frågan.

»Ack, poesien är för livet vad ljus och musik äro för scenen. Beröva den ena dess prydnader och den andra dess illusioner, och vad återstår väl för verkligt hos någondera, som det är värt att leva för eller fråga efter?»

»Mycket sant, sir», svarade mr Snodgrass.

»Att sitta framför rampen», fortfor den sorglige mannen, »är liksom att bevista en stor hov-kur och beundra den granna samlingens sidendräkter; att vara bakom den är som att vara de obemärkta och okända personer, vilka förfärdiga denna prydnad och som må simma eller sjunka, leva eller svälta ihjäl allt eftersom ödet vill det.»

»Mycket riktigt», sade mr Snodgrass; ty den sorglige mannens insjunkna öga vilade på honom och han fann det nödigt att säga något.

»Fortfar, Jemmy», sade den spanske resanden, »inte någon jämmer — sjung ut — raska upp dig!»

»Vill ni inte laga till ännu ett glas åt er, innan ni börjar, sir?» sade mr Pickwick.

Den sorglige mannen tog vinken i akt, och sedan han tillagat sig en grogg och långsamt sväljt hälften därav, öppnade han pappersrullen och började att delvis läsa, delvis berätta följande händelse, som finnes intagen i Klubbens Förhandlingar under namn av:


Den kringresande skådespelarens berättelse.


»Det är ingenting underbart», sade den sorgliga mannen, »inte en gång någonting ovanligt i det jag nu ämnar berätta. Brist och sjukdom äro alltför vanliga i vissa levnadsställningar för att förtjäna större uppmärksamhet än som skänkes människonaturens vanligaste öden. Jag har samlat dessa anteckningar, därför att jag känt föremålet för dem sedan många år tillbaka. jag har följt hans bana nedåt, steg för steg, till dess han slutligen nådde den ytterlighet av nöd, varifrån han aldrig mera reste sig.

»Den person, om vilken jag talar, var en pantomim-