Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


skådespelare av underordnad rang och, liksom så många av hans klass, en oförbätterlig drinkare. I sina bättre dagar, innan han blivit försvagad av utsvävningar och av sjukdom, hade han erhållit en god lön, vilken han, om han hade varit omtänksam och förståndig, möjligen kunnat fortfarande få behålla under några, om inte många år; ty antingen dö dessa människor tidigt eller också försvaga de i förtid genom utsvävningar de kroppskrafter, på vilka deras uppehälle uteslutande beror. Hans skötesynd tog emellertid till den grad överhand, att det blev omöjligt att använda honom på den plats, där han verkligen var till nytta för teatern. Krogen hade på honom en dragningskraft som han ej kunde motstå. Vanskött sjukdom och hopplös fattigdom skulle lika säkert bli hans lott som döden själv, i händelse att han fortsatte sitt levnadssätt, men likväl fortsatte han det, och man kan lätt gissa sig till utgången. Han kunde icke få någon anställning och saknade bröd.

»Sedan han ungefär ett års tid uppehållit livet utan att någon kunde säga huru, hade jag engagement vid en av förstadsteatrarna, och här återsåg jag honom, sedan jag under lång tid förlorat honom ur sikte, emedan jag hade rest omkring i landsorten, och han drivit omkring på Londons gator och gränder. Jag hade en afton klätt mig för att gå hem, och jag gick just tvärs över teatern, då han slog mig på axeln. Aldrig ska jag kunna glömma den hemska syn, som mötte mig, då jag vände mig om. Han var klädd till pantomim och hade på sig hela en clowns narraktiga kostym. Spökfigurerna i dödsdansen, de ohyggligaste gestalter som den skickligaste målare någonsin tecknat på duken, kunde aldrig se hälften så förskräckliga ut. Hans uppsvällda kropp och hopskrumpna ben — vilkas vanskaplighet blev hundra gånger större genom den fantastiska dräkten — de glasaktiga ögonen, som bi1dade en hemsk kontrast mot det tjocka, vita smink, varmed ansiktet var belagt; det groteskt utpyntade huvudet, som darrade efter ett slag han för en tid tillbaka hade haft och de långa, skinntorra händerna, som voro ingnidna med krita, allt detta gav honom ett ohyggligt och onaturligt utseende, varom ingen beskrivning kan giva någon motsvarande föreställning, och som rösten var ihålig och skälvande, drog han mig avsides och med avbrutna ord uppräknade en lång lista på sjukdomar och försakelser, vilka som vanligt slutade med en enträgen bön om ett litet penninglån. jag stack ett par shillings i handen på honom, och då jag vände mig bort för att gå ut, hörde jag det skallande skratt, som följde på hans första intumlande på scenen.

»En kväll några dagar därefter stack en pojke en smutsig papperslapp i min hand, och på den voro skrivna några ord med en blyertspenna, vilka underrättade mig om att karlen var illa sjuk och i bedjande uttryck uppmanade mig att efter representationens slut besöka honom i hans bostad vid en viss gata icke långt ifrån teatern.

»Det var en mörk, kall natt, och en isande, fuktig blåst drev regnet tungt mot rutorna och framsidan av husen. Med någon möda lyckades jag få rätt på det hus som hade blivit mig anvisat, ett slags lider, med en våning ovanpå och i vars bakre rum den person låg, som jag sökte.

»En kvinna med ett eländigt utseende, karlens hustru, kom emot mig i trappan och förde mig, sedan hon berättat mig att han fallit i ett slags halvslummer, sakta in och satte fram en stol åt mig vid sidan av sängen. Den sjuke mannen låg med ansiktet mot väggen, och som han inte märkte min närvaro, kunde jag närmare betrakta det ställe, där jag befann mig.

»Han låg i en gammal säng, som sköts ihop om dagen. De trasiga kvarlevorna av ett brokigt förhänge voro samlade omkring huvudgärden för att utestänga vinden, som detta oaktat trängde in i det eländiga rummet genom de många springorna i dörren och svängde förhänget fram och tillbaka. I den rostiga gamla kaminen brann en klen koleld, och ett gammal trekantigt nedfläckat bord, varpå stodo några medikamentsflaskor, en spräckt spegel och några andra husgerådssaker, var draget framför den. Ett litet barn sov på en tillfällig bädd, som var tillredd åt det på golvet, och hustrun satt på en stol vid sidan därav.

»Jag hade haft tillfälle att lägga märke till alla dessa små detaljer och den sjuke mannens tunga andedräkt och feberrysningar, innan han vaknade. Han satte sig hastigt upp och stirrade ivrigt in i mitt ansikte.

»’Mr Hutley, John’, sade hans hustru, ’mr Hutley, som du skickade bud efter i afton, som du vet’.

»’Ah’, sade den sjuke och strök sig med handen över pannan, ’Hutley — Hutley — låt mig se.’ — Han tycktes försöka att samla sina tankar för några ögonblick, därefter grep han mig hårt om handleden och sade: ’Lämna mig inte, gamle kamrat — lämna mig inte; hon vill mörda mig, jag vet, att hon vill mörda mig.’