rarekniven åt mr Tuckle, men kom med detsamma att gäspa.
»Vad menar ni med det där, sir?» frågade mr Tuckle med mycken stränghet.
»Jag ber om ursäkt, sir», svarade den bestörte frukthandlaren, »jag gjorde det inte med vilja, sir; jag var mycket länge uppe i natt, sir.»
»Jag ska säga er vad min tanke om er är, Harris», sade mr Tuckle med en särdeles uttrycksfull min och ton; »ni är ett simpelt kräk.»
»Vi anse er för en ouppmärksam slyngel», sade mannen med det brandgula, plyslivréet.
»Och för en lumpen tjuv», tillade han med de gröna knäbyxorna.
»Och för en oförbätterlig skojare», tillade han i karmosinrött.
Den stackars frukthandlaren bugade sig mycket djupt, medan dessa små epiteter blevo honom tillagda, och då de allesammans hade sagt något för att visa sin överlägsenhet, skred mr Tuckle till att skära för fårlåret och utdela det åt sällskapet.
Denna aftonens viktiga förrättning hade knappast börjat förrän dörren slogs upp på vid gavel och ännu en herre i ljusblått livré med blyknappar trädde in.
»Mot reglerna!» sade Tuckle. »För sent, för sent!»
»Nej, nej; jag kunde omöjligen hjälpa det», sade den nyss anlände herrn i blå livréet. »Jag vädjar till sällskapet — ett galant äventyr — ett möte i teatern.»
»Ah, verkligen?» sade mannen i det brandgula plyslivreet.
»Ja, verkligen, på min ära», sade mannen i blått. »Jag hade lovat att hämta vår yngsta dotter, och hon är en så ovanligt söt unge, att jag sannerligen inte hade hjärta att svika henne. Utan att vilja förnärma det närvarande sällskapet, sir, men en kjol, sir — en kjol, sir, går framför allt annat.»
»Jag börjar att misstänka, att det inte är riktigt helt därvidlag», sade Tuckle, i det den sist anlända slog sig ned vid Sams sida. »Jag har en eller ett par gånger märkt, att hon stöder sig bra tungt på er axel, när hon stiger ur eller i vagnen.
»Nej, nej, Tuckle, så där får ni inte säga», sade mannen i blått. »Det är inte rätt av er. Jag torde möjligen ha sagt till en eller par vänner, att hon är en gudomlig varelse och har avslagit ett eller två anbud utan någon synbar anledning, men — nej, nej, det går sannerligen icke an, Tuckle — och det till på köpet i främmandes närvaro — det är inte rätt — ni borde verkligen inte göra det. Grannlagenhet, min bäste vän, grannlagenhet!» Och mannen i blått jämkade på sin halsduk, drog ned sina frackärmar och nickade och rynkade pannan, som om det funnes mera där bakom, som han kunde säga om han ville, men som hedern bjöd honom att förtiga.
Mannen i blått, som var en ljushårig, styvnackad och på samma gång särdeles ogenerad personlighet med en sprättaktig hållning och en oförskämd uppsyn, hade alltifrån början ådragit sig mr Wellers synnerliga uppmärksamhet; men då han började att yttra sig på detta sätt, fick Sam en ännu större lust att göra hans bekantskap, varför han genast inlät sig i samtal med honom med sin vanliga, karaktäristiska otvungenhet.
»Er skål, sir!» sade Sam. »Jag tycker om ert tal; det låter så trevligt.»
Vid dessa ord log mannen i blått, som om de voro en artighet, varvid han länge varit van, men såg tillika bifallande på Sam och sade, att han hoppades att bli närmare bekant med honom, ty han tycktes, utan smicker sagt, vara en trevlig kurre — alldeles en person efter hans eget sinne.
»Ni är allt för god, sir», sade Sam. »En sådan lycklig ost ni är!»
»Har ni också något tocke där litet äventyr för händer, sir?» frågade den lycklige gentlemannen i blått, i det han tog upp en tandpetare ur sin västficka.
»Nej, inte just precis», sade Sam. »Det finns inga döttrar där jag är, annars skulle jag naturligtvis ha slagit mina krokar för en av dem. Som det nu är, tror jag inte, att jag kan nöja mig med någonting mindre än en markisinna. Jag skulle kanske kunna nöja mig med ett ungt obetitlat fruntimmer med stor förmögenhet, ifall hon vore riktigt pin kär i mig — men annars inte.»
»Nej, naturligtvis, mr Weller», sade den blå; »man kan väl inte kasta bort sig heller; och vi, mr Weller, vi världsmän, vi veta, att en vacker uniform förr eller senare måste slå an på damerna. Och oss emellan sagt, så är detta också det enda som gör tjänsten värd att sökas.»
»Ja visst», sade Sam. »Naturligtvis är det det.»
