Då detta förtroliga samtal hade nått denna punkt, kringsattes glas, och envar av herrarna beställde nu vad han ville ha, innan källaren stängdes.
»Mina herrar», sade mannen i blått med en min av den mest fulländade sprättaktighet, »jag tar mig den friheten att föreslå damernas skål!»
»Hör, hör!» sade Sam. »De unga fröknarna!»
Nu uppstod ett högt rop av »till ordningen!» och mr John Smauker, såsom den vilken hade infört mr Weller i sällskapet, tillät sig att underrätta honom om att det ord, som han nys hade användt, var oparlamentariskt.
»Vad var det för ett ord, sir!» frågade Sam.
»Fröknarna, sir», svarade mr John Smauker med en olycksbådande rynkning av pannan. »Vi erkänna inte några sådana skillnader här.»
»Nå ja», sade Sam, »i sådant fall vill jag ändra uttrycket och kalla dem de söta varelserna, ifall Fyrfat tillåter mig det.»
Mannen med den trekantiga hatten drog ett häftigt andetag och såg en lång stund på Sam, men ansåg tydligen att det var bäst att tiga, i händelse att han möjligen skulle kunna komma att draga det kortaste strået.
Efter en kort tystnad började en herre i en broderad frack, som nådde ända ned till hans hälar, och en väst av samma slag, som höll den övre delen av hans ben vid nödig värme, att med mycken energi röra om sitt glas genever och vatten, varefter han med en häftig ansträngning plötsligt reste sig upp och sade, att han önskade att få yttra några ord till sällskapet, i anledning varav mannen med trekantiga hatten förklarade, att han icke tvivlade på att det skulle vara sällskapet ett stort nöje att höra de ord, som mannen i långa fracken kunde önska att yttra.
»Det är med en viss förlägenhet, mina herrar, som jag nu träder upp», sade mannen i långa fracken, »eftersom jag tyvärr endast är en kusk och bara är upptagen såsom hedersledamot vid dessa trevliga såarréer; men jag känner mig förpliktad, mina herrar — körd och piskad, om jag så får uttrycka mig — att meddela en ledsam omständighet, som kommit till min kännedom och tilldragit sig så att att säga inom kretsen av min dagliga betraktelse. Mina herrar, vår vän Whiffers (alla sågo här på den brandgule individen) har tagit avsked från sin plats.»
En allmän förvåning grep åhörarne. Varje gentleman såg in i sin grannes ansikte och flyttade därefter sin blick till den stående kusken.
»Ja, ni må väl se förvånade ut, go' herrar», sade kusken. Jag vill inte fördrista mig till att meddela skälen till denna för tjänsten oersättliga förlust, men jag ber mr Whiffers själv meddela dem, till nytta och efterföljd för hans beundrande vänner.»
Som detta förslag vann ljudligt bifall, förklarade sig mr Whiffers. Han sade, att han visserligen hade kunnat önska att behålla den plats, han nyligen hade lämnat. Uniformen var i hög grad rik och dyrbar, den kvinnliga personalen inom familjen behaglig, och de med platsen förbundna plikter — det måste han medgiva — icke allt för besvärliga, eftersom den väsentliga tjänst, som fordrades av honom, bestod uti att han så mycket som möjligt skulle se ut genom förstugufönstret i sällskap med en annan gentleman, som nu ävenledes hade sagt upp sin tjänst. Han skulle ha önskat att skona sällskapet för de pinsamma och upprörande detaljer, i vilka han nu stod på väg att inlåta sig; men som en förklaring hade blivit begärd av honom, hade han intet annat val än att öppet och rent ut förklara, att man hade velat att han skulle äta kall mat.
Det är omöjligt att skildra vilken avsky denna bekännelse väckte uti åhörarnes hjärtan. Högljudda rop av »Fy!» blandade med starkt mummel och visslingar, hördes i minst en fjärdedels timme.
Så utbragte ordföranden en skål för Sam, och denne tackade i ett mycket nätt föredrag.
»Jag är er mycket förbunden, gamla hedersknyfflar», sade Sam, medan han på det mest obesvärade sätt slevade punsch i glasen, »för all denna artighet, som är riktigt förkrossande, när den kommer från ett sådant håll. Jag har hört en hel hop om er så där i klump taget, men det får jag säga, att jag aldrig hade trott er vara så ovanligt hyggliga karlar som jag nu märker er vara. Jag vill bara hoppas att ni måtte ge noga akt på er själva och inte blottställa något av er värdighet, som är så obeskrivligt vacker att åse, när en är ute och går, och som det alltid varit mig ett stort nöje att betrakta, allt se'n jag var liten pojke, knappast hälften så lång som min hedervärde vän Fyrfats käpp med mässingsknappen. Vad beträffar det brandgula offret för förtryck, så kan jag inte säga annat om honom, än att jag hoppas, att han måtte få så gott som han förtjänar, i vilket
