»’Har han varit länge så där?’ frågade jag den gråtande hustrun.
»’Sedan i går afton’, svarade hon. ’John, John, känner du inte igen mig?’
»’Låt henne inte komma mig nära’, sade karlen med en rysning, i det jag lutade mig över honom. ’Jaga henne bort; jag kan inte uthärda att se henne så nära mig.’ - Han stirrade vilt på henne med ett uttryck av dödsångest och viskade därpå till mig: ’Jag slog henne i går och mången gång förr: jag har låtit henne och pojken svälta, och nu, då jag är svag och hjälplös, Jem, vill hon mörda mig för det; jag vet, att hon vill det. Om du hade sett henne gråta, så som jag har sett det, så skulle du också veta det. Håll henne ifrån mig.’ — Därmed släppte han mig och sjönk utmattad tillbaka på kudden.
»Jag visste endast alltför väl vad detta betydde. Om jag ett enda ögonblick kunnat hysa tvivel därom, skulle en enda blick på kvinnans bleka ansikte och avtärda gestalt fullkomligt ha förklarat sakens rätta sammanhang.
»’Det är bäst att ni går åt sidan’, sade jag till den stackars varelsen. ’Ni kan inte vara honom till någon nytta. Han blir kanske lugnare, då han inte ser er.’
Hon avlägsnade sig så att mannen icke kunde se henne. Några sekunder därefter slog han upp ögonen och såg sig ängsligt omkring.
»’Är hon borta?’ frågade han ivrigt.
»’Ja, ja’, svarade jag; ’hon skall inte göra dig något ont.’
»’Jo, Jem’, sade mannen med dämpad röst, ’hon gör mig ont. Det är någonting i hennes ögon, som väcker en så förfärlig fruktan i mitt hjärta, att den gör mig vansinnig. Hela förra natten voro hennes stora, stirrande ögon och bleka ansikte tätt invid mitt; vart jag vände mig, vände de sig också, och varje gång jag for upp ur sömnen, stod hon vid sängkanten och såg på mig.’ — Han drog mig nu närmare intill sig och sade med en djup, bävande viskning: ’Jem, hon måste vara en ond ande — en djävul! Tyst! Jag vet, att hon är det. Om hon hade varit en kvinna, skulle hon för länge sedan varit död. Ingen kvinna skulle ha uthärdat vad hon måst utstå.’
»Jag blev sittande hos honom ett par timmar, under vilka han kastade sig fram och tillbaka på sitt läger, frammumlande utrop av smärta eller otålighet, slående häftigt omkring sig med armarna och oupphörligt vändande sig från den ena sidan till den andra. Slutligen försjönk han i det halvt medvetslösa tillstånd, i vilket själen oroligt vandrar från scen till scen, från plats till plats, utan att frigöra sig från en obeskrivlig känsla av sina plågor. Då jag av hans vilda yrsel märkte att detta var fallet och såg att febern enligt all sannolikhet inte genast skulle bli värre, lämnade jag honom, i det jag lovade hans arma hustru, att jag nästa afton skulle förnya mitt besök och, om så behövdes, stanna hos den sjuke över natten.
»Jag höll mitt löfte. Den sista dagen hade frambragt en förfärlig förändring. Ögonen tindrade, ehuru tunga och djupt infallna, med en glans som var hemsk att skåda. Läpparna voro torra och på många ställen sönderspruckna; den torra, hårda huden glödde av en brännande hetta, och det låg nästan ett spöklikt uttryck av vild ängslan i mannens ansikte, som vittnade om feberns härjningar. Febern var på sin höjdpunkt.
»Jag satte mig på samma ställe som den föregående aftonen och blev sittande där i flera timmar, lyssnande till det ljud, som måste göra ett djupt intryck på även den mest förhärdades hjärta, en döendes hemska yrsel. Jag visste, efter vad jag hade hört av läkaren, att det icke fanns något hopp för honom: jag satt vid hans dödsbädd. jag såg de avtärda lemmar, som för några få timmar sedan hade blivit förvridna för att roa ett stojande galleri, vrida sig under en brännande febers plågor; jag hörde clownens gälla skratt blanda sig med den döendes låga mummel.
»Det ligger någonting rörande uti att höra själen återvända till hälsans vanliga sysselsättningar, då kroppen ligger svag och hjälplös framför en; men då dessa sysselsättningar bilda den skarpaste motsats till det vi ställa i förbindelse med graven eller upphöjda begrepp, blir intrycket oändligt mycket starkare. Teatern och värdshuset voro huvudämnena för den olyckliges yrsel. Han inbillade sig att det var afton; han skulle spela en roll och måste gå hemifrån. Varför höllo de honom kvar och hindrade honom att gå? Han skulle ju förlora sina penningar — han måste gå. Nej, de ville inte släppa honom. Han dolde sitt ansikte med sina brännande händer och snyftade matt över sin egen svaghet och sina förföljares grymhet. — Ett kort uppehåll, och han deklamerade några knittelvers — de sista han hade lärt sig. Han reste sig upp i sängen, lyfte upp sina vissnade lemmar och tumlade om i ohyggliga ställningar: han spelade, han befann sig på teatern. — En minuts tystnad, och han frammumlade omkvädet på någon tygellös
