maste klocksträngen; men denna befann sig olyckligtvis strax bakom mr Dowlers huvud. Han hade redan tagit ett steg fram emot denna, innan han hejdade sig, och i det han gjorde detta, drog sig mr Dowler mycket hastigt tillbaka.
»Mr Winkle, sir, var lugn. Slå mig inte; jag tål det inte. Ett slag! — aldrig !» sade mr Dowler och såg vida mera spak ut än mr Winkle hade väntat av en herre med hans grymhet.
»Sir», sade mr Winkle, darrande från huvud till fot. Ni uttalade en hotelse emot mig förliden natt, sir, en förfärlig hotelse, sir.»
Härvid blev mr Winkle helt blek och stannade tvärt.
»Ja, det gjorde jag», svarade mr Dowler med ett ansikte, som var nästan lika blekt som mr Winkles. »Omständigheterna sågo misstänkta ut. De ha blivit förklarade. Jag aktar ert mod. Er känsla är uppriktig. Medvetande om oskuld. Där är min hand. Tag den.»
»Sannerligen, sir», sade mr Winkle, tvekande om han skulle giva honom sin hand eller icke, då han nästan befarade, att den begärdes för att överrumpla honom; »sannerligen, sir, jag —»
»Jag vet vad ni vill säga», inföll Dowler. »Ni känner er sårad. Mycket naturligt. Detsamma skulle jag i er ställning. Jag hade orätt. Jag ber om ursäkt. Låt oss vara vänner. Förlåt mig.»
Med dessa ord bemäktigade sig Dowler mr Winkles hand, vilken han tryckte och skakade med den högsta grad av hövlighet, i det han förklarade, att han vore en man med ovanligt mod och att han hyste högre tankar om honom än någonsin förr.
»Sätt er nu», sade Dowler. »Berätta alltsammans. Huru fick ni rätt på mig? När kom ni? Var uppriktig. Berätta mig det.»
»Det var alldeles tillfälligt», svarade mr Winkle, högligen förbryllad av den sällsamma och oväntade beskaffenheten av detta möte, »alldeles tillfälligt.»
»Det gläder mig», sade Dowler. »Jag vaknade i morse. Jag hade glömt min hotelse. Jag skrattade åt händelsen. Jag kände mig vänskapligt stämd. Jag sade det.»
»Till vem?» frågade mr Winkle.
»Till min hustru. “Du gjorde ett löfte”, sade hon. “Ja”, svarade jag. “Det var ett obetänksamt löfte”, sade hon. “Det var det”, svarade jag. “Jag ska göra en ursäkt. Var är han?”»
»Vilken? »frågade mr Winkle.
»Ni», svarade Dowler. »Jag begav mig ned. Ni stod inte att finna. Pickwick såg mörk ut. Hoppades att inte något våld skulle komma att begås. Jag insåg genast huru det var. Ni kände er förolämpad. Ni hade gått, kanske för att uppsöka en vän. Möjligen pistoler. “Käckt mod”, sade jag. “Jag beundrar honom.”»
Mr Winkle hostade, och då han började att se huru sakerna stodo, antog han en viktig min.
»Jag lämnade en biljett till er», fortfor Dowler. »Jag sade, att jag var mycket ledsen. Det var jag också. Angelägna bestyr kallade mig. Ni kände er inte tillfredsställd. Ni följde efter mig. Ni ville ha en muntlig förklaring. Ni hade rätt. Allt är nu förbi. Mitt bestyr är uträttat. Jag återvänder i morgon. Följ med.»
Allt eftersom Dowler kom längre in i sin förklaring, blev mr Winkles uppsyn allt mera vänlig. Den hemlighetsfulla beskaffenheten av början till deras samtal var nu förklarad; mr Dowler hade en lika stor avsky för dueller som han själv; denne storlåtige, förfärlige person var en av de största pultroner i världen, och som han hade uttolkat mr Winkles frånvaro efter sin egen fruktan, hade han tagit samma steg som han och helt klokt dragit sig tillbaka till dess varje hetsighet i sinnena skulle ha lagt sig.
Då sakens verkliga sammanhang blev klart för mr Winkle, såg han mycket sträng ut och sade, att han var fullt tillfredsställd, men sade detta på samma gång med en min, som icke lämnade Dowler något annat val än att antaga, att om han icke hade varit det, skulle någonting i högsta grad förfärligt och olycksbringande oundvikligt ha inträffat. Mr Dowler tycktes vara genomträngd av en tillbörlig insikt av mr Winkles storsinthet och nedlåtenhet, och de båda krigförande parterna skildes åt för natten med många försäkringar om evig vänskap.
Vid pass klockan halv ett på natten, då mr Winkle hade legat så där en tjugu minuter i den fulla njutningen av sin första sömn, väcktes han plötsligt av en högljudd knackning på sängkammardörren, och då denna upprepades med ökad styrka, satte han sig häftigt upp i sängen och frågade vem det var och vad som var å färde.
»Ursäkta, sir, här är en ung man, som säger att han genast måste tala med er», svarade huspigan.
