»En ung man!» utbrast mr Winkle.
»Mycket riktigt, sir», svarade en annan röst genom nyckelhålet, »och om inte den där hyggliga unga mannen oförtövat blir insläppt, så är det ganska möjligt, att hans ben komma in före hans huvud.»
Sedan den unge mannen hade givit denna vink, sparkade han lätt på den nedre dörrspegeln, liksom för att giva större kraft och eftertryck åt sin anmärkning.
»Är det ni, Sam? frågade mr Winkle och sprang ur sängen.
»Det är alldeles omöjligt att känna igen en gentleman med någon grad av inre tillfredsställelse, utan att se på honom, sir», svarade rösten i bestämd ton.
Mr Winkle, som icke hyste något synnerligt tvivel om vem den unge mannen var, läste upp dörren, vilket han icke väl hade gjort förr än mr Samuel Weller trädde in med stor hast, omsorgsfullt stängde dörren i lås på inre sidan, omtänksamt stoppade nyckeln i sin västficka och sade, i det han mönstrade mr Winkle från huvud till fot:
»Ni är mig just en trevlig ung gentleman, sir!»
»Vad menar ni med detta uppförande, Sam?» frågade mr Winkwle förtrytsamt. »Gå ut, sir, och det genast. Vad vill ni, sir?»
Mr Weller stödde sina händer mot sina knän och såg mr Winkle i ansiktet med ett uttryck, som visade att han icke hade den ringaste lust att låta draga sig vid näsan.
»Ni är mig just en hygglig ung man, sir», fortfor mr Weller i en moraliserande ton, »som så där kan gå och skaffa vår förträfflige husbonde allt slags förtret på halsen, fastän ni vet, att han inte skyr någonting, då det gäller hans grundsatser. Ni är vida värre än Dodson, sir, och vad Fogg angår, så är han en riktig ängel i jämförelse med er!»
Sedan mr Weller hade beledsagat denna sista mening med ett eftertryckligt slag på vardera knäet, lade han armarne i kors med ett uttryck af starkt misshag och kastade sig bakut i stolen, som om han väntade att få höra brottslingens försvar.
»Min hederlige vän», sade mr Winkle och sträckte ut handen — hackande tänderna medan han talade, ty han hade under hela mr Wellers föreläsning stått på golvet i sin nattdräkt — »min hederlige vän, jag högaktar er tillgivenhet för vår förträfflige vän, och jag är mycket bedrövad över att jag givit honom anledning till oro; så här, Sam, här!»
»Ja», svarade Sam något tvärt, men tryckte detta oaktat vördnadsfullt den framsträckta handen, »det bör ni också vara, och jag är mycket glad över att ha träffat er här; ty om jag kan hindra det, vill jag inte att någon ska dra honom vid näsan; så står det till.»
»Naturligtvis, Sam», sade mr Winkle. »Gå nu därför till sängs, Sam, så skola vi talas närmare vid om allt detta i morgon.»
»Det gör mig mycket ont», sade Sam; »men jag kan inte gå till sängs.»
»Inte gå till sängs!» upprepade mr Winkle.
»Nej», svarade Sam och skakade på huvudet, »det låter sig inte göra.»
»Det måtte väl aldrig vara er mening att resa tillbaka i natt, Sam?» frågade mr Winkle hel förvånad.
»Nej, inte så framt inte ni skulle önska det särdeles mycket», svarade Sam; »men jag törs inte lämna det här rummet. Husbond's order voro bestämda i det fallet.»
»Prat, Sam!» sade mr Winkle. »Jag måste stanna här två eller tre dagar, och vad mera är, ni måste även stanna här, Sam, för att hjälpa mig till ett möte med en ung dam — miss Allen, Sam, ni kommer väl ihåg henne? — som jag vill och måste träffa, innan jag lämnar Bristol.»
Men till svar på allt detta skakade Sam energiskt på huvudet och sade med stor bestämdhet: »Detta låter sig inte göra,»
Efter en hel hop övertalningar och föreställningar från mr Winkles sida och ett fullständigt meddelande av vad som hade försiggått under samtalet med Dowler, började Sam emellertid att vackla, och slutligen ingicks en överenskommelse på följande huvudvillkor:
Sam skulle förfoga sig bort och låta mr Winkle förbliva i ostörd besittning av sitt rum på det villkor, att det skulle vara honom tillåtet att stänga dörren i lås utvändigt och taga nyckeln med sig, ständigt likväl under förutsättning av att dörren, i händelse av eldsvåda eller någon annan dylik särskild händelse, ögonblickligen skulle bliva öppnad. Tidigt den följande morgonen skulle det skrivas och pr Dowler avsändes ett brev till mr Pickwick, som skulle anmodas att lämna samtycke till att Sam och mr Winkle skulle få stanna i Bristol i det redan omnämnda syftet, varpå svar skulle utbedjas med nästa diligens;
