Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


bleve det gynnsamt, skulle de nämnda personerna stanna, men i annat fall återvända till Bath strax efter mottagandet. Och slutligen skulle mr Winkle uttryckligen förplikta sig till att icke begagna sig av fönstret, kaminen eller andra listiga medel till flykt. Sedan dessa villkor hade blivit antagna, stängde Sam dörren i lås och gick.

Då han i det närmaste hade kommit ned utför trappan, stannade han och drog nyckeln upp ur fickan.

»Jag glömde ju rent av att slå honom i golvet», sade Sam och vände sig till hälften om. »Husbond' sade uttryckligen att det skulle ske; det var verkligen bra dumt av mig. Men det är detsamma», sade Sam och klarnade upp, »det kan i alla händelser ske i morgon.»

Tydligen mycket lugnad av denna betraktelse, stoppade mr Weller åter nyckeln i sin ficka, gick ned utför återstoden av trappan, utan att hemsökas av några nya samvetsagg, och låg snart, tillika med husets övriga inbyggare, begraven i djup sömn.



TRETTIONIONDE KAPITLET

MR SAMUEL WELLER ERHÅLLER ETT UPPDRAG I KÄRLEKSVÄG OCH UTFÖR DETSAMMA — MED VILKEN FRAMGÅNG, KOMMER SENARE ATT VISA SIG.


Under hela den följande dagen släppte Sam mr Winkle aldrig ett ögonblick ur sikte, fast besluten att icke taga sina ögon ifrån honom förrän han hade bestämda order från högkvarteret. Det är också ganska troligt att Sam snart skulle ha lugnat sitt samvete genom att bära mr Winkle, bunden till händer och fötter, tillbaka aill Bath, om icke mr Pickwicks snabba besvarande av den biljett, som Dowler hade åtagit sig att avlämna, hade förebyggt ett sådant steg. Klockan åtta på aftonen trädde, kort sagt, mr Pickwick själv in i kaférummet i »Busken» och sade leende till Sam, till dennes stora lättnad, att han hade handlat fullkomligt riktigt och att han nu icke längre behövde hålla vakt.

»Jag ansåg det vara bäst att komma själv», sa mr Pickwick till mr Winkle, medan Sam hjälpte honom av med hans överrock och resschal; »för att, innan jag lämnade mitt samtyckte till att Sam blev använd i denna sak, förvissa mig om att ni hyser verkligt allvarliga tankar i fråga om den unga damen.»

»Ja, av allt mitt hjärta och all min själ», svarade mr Winkle med mycken kraft.

»Kom ihåg», sade mr Pickwick med strålande ögon, att vi träffade henne hos vår förträfflige, gästfrie vän, Winkle. Det skulle vara en dålig tack att lättsinnigt och utan tillbörlig överläggning leka med denna unga dams känslor. Det tillåter jag inte, sir, det tillåter jag inte.»

»Det är sannerligen inte heller min avsikt», utbrast mr Winkle med värme. »Jag har under lång tid noga tänkt på denna sak, och jag känner, att min lycka är fästad vid henne.»

Mr Winkle berättade nu vad som hade förekommit mellan honom själv och mr Ben Allen rörande Arabella; sade att det var hans avsikt att skaffa sig ett möte med den unga damen och formligen göra henne sin kärleksförklaring, samt yttrade den övertygelse, grundad på vissa dunkla vinkar och häntydningar av bemälde Ben Allen, att var hon nu än måtte vara inspärrad, så var det i närheten av Downs, vilket utgjorde hela hans förråd av vetande eller misstanke rörande detta ämne.

Med denna ganska klena tråd till vägledning skulle mr Weller nu den följande morgonen begiva sig ut på en upptäcktsresa, varjämte det blev överenskommet, att mr Pickwick och mr Winkle, som hyste mindre tillit till sina gåvor, under tiden skulle taga sig en promenad genom staden och händelsevis avlägga ett besök hos mr Bob Sawyer, i hopp om att få höra eller se något angående den unga damens vistelseort.

Den följande morgonen drog därför Sam ut för att anställa sina efterforskningar, utan att i ringaste mån låta sig nedslås av den allt annat än uppmuntrande utsikt han hade framför sig, och framåt vandrade han, gata upp och gata ned utan att möta någon eller något, som bidrog att skaffa honom det ringaste ljus i saken.

Mot en ganska artig blåst kämpade sig Sam fram mot Downs, i det han frågade sig själv, om det månne alltid vore nödvändigt att hålla i sin hatt med båda händerna i denna del av landet,\ och kom slutligen till en skuggig, avsides liggande plats, på vilken åtskilliga små villor av lugnt och avstängt utseende voro spridda här och där.

Sam upptäckte en präktig stor sten mitt framför en av portarna och slog sig ned för att vila.