»Nej, naturligtvis», sade Sam, »och ingen människa har heller gjort det eller kommer att göra det; och här strövar jag omkring likt den vandrande juden — en stark fotgängare, vilken, som ni säkert har hört, min söta Mary, alltid sprang i kapp med tiden och aldrig sov — och tittar efter den där miss Arabella Allen.»
»Miss vad för slag?» frågade Mary i högsta förvåning.
»Miss Arabella Allen», sade Sam.
»Nå, du min skapare!» sade Mary och pekade på en annan trädgårdsport. »Men det där är ju huset, där hon bott i sex veckor! Deras första huspiga, som tillika är kammarjungfru, berättade mig det en morgon, innan herrskapet hade stigit upp, allt det där över tvätthusstaketet.»
»Huru! porten näst intill er?» sade Sam.
»Ja, den här alldeles bredvid», svarade Mary.
Mr Weller blev så överväldigad av att höra detta, att han fann det alldeles nödvändigt att stödja sig på den vackra berätterskan, och åtskilliga små kärlekstecken hade växlats dem emellan innan han kunde sansa sig tillräckligt och återvända till ämnet.
»Nå, min själ», sade Sam slutligen, »om det här inte är bättre än en tuppfäktning, så är ingenting, som lordmayorn sa' när statsministern drack hans hustrus skål efter midda'n. Huset här tätt bredvid! Jag har ett ärende till henne, som jag hela dagen försökt att få uträttat.»
»Ja», sade Mary, »det kan ni inte heller nu få uträttat eftersom hon inte går ut annat än på aftonen och även då bara på en liten stund. Hon går aldrig ut annat än i sällskap med gamla frun.»
Sam funderade några ögonblick och hittade slutligen på följande operationsplan. Han skulle komma tillbaka strax i skymningen — den tid, vid vilken miss Arabella alltid promenerade — och då Mary hade släppt in honom i trädgården till det hus, i vilket hon själv bodde, skulle han klättra upp på muren under de slokande grenarne på ett stort päronträd, som fullkomligt kunde dölja honom för varje betraktare, framföra sitt budskap där och om möjligt komma överens om ett möte med mr Winkle till den följande aftonen vid samma tid. Sedan han i största hast hade ordnat detta, hjälpte han Mary med den länge uppskjutna mattskakningen.
Det är icke hälften så oskyldigt, som det ser ut, det där skakandet av små mattstumpar; ty om det också icke är något ont i själva skakningen, så är däremot hopläggningen en högst illistig process. Så länge skakningen räcker och de båda personerna stå så långt ifrån varandra som mattan är lång, är det ett så oskyldigt nöje som man gärna kan tänka sig; men då hopvikningen börjar, och avståndet så småningom förminskas från hälften av dess förra längd till en fjärdedel, och så till en åttondel, till en sextondel och en trettiotvåendel, ifall mattan är nog lång därtill, då blir den farlig. Vi veta icke med bestämdhet huru många mattstumpar som denna gång blevo hoplagda; men det våga vi dristigt påstå, att lika många som dessa voro, lika många gånger kysste Sam den vackra huspigan.
Mr Weller förfriskade sig med måtta i det närmaste värshuset till dess skymningen inbröt, och därpå återvände han till den förut beskrivna allén. Sedan han hade blivit insläppt i trädgården av Mary och av denna dam erhållit åtskilliga förmaningar att akta armar och ben, klättrade Sam upp i päronträdet för att vänta på att Arabella skulle visa sig.
Han väntade så länge, utan att denna längtansfulla motsedda händelse inträffade, att han redan började tro, att den icke skulle komma att äga rum, då han i detsamma hörde lätta steg på sanden och strax därefter såg Arabella komma gående helt tankfull nedåt trädgården. Så snart hon hade kommit nära under trädet, började Sam, för att helt varligt tillkännagiva sin närvaro, att frambringa åtskilliga diaboliska ljud, vilka kunde jämföras med dem, som antingen skulle vara naturliga för en person, som från sin tidigaste barndom hade varit hemsökt av en förening av halsfluss, lungsot och kikhosta.
Härvid kastade den unga damen en snabb blick bort till det ställe, varifrån de förfärliga ljuden kommo, och som hennes föregående förskräckelse alldeles icke minskades av att hon såg en karl upp bland grenarna, skulle hon sannolikt ha flytt tillbaka in i huset och gjort allarm, om icke fruktan till all lycka hade berövat henne förmågan att röra sig och tvungit henne att sjunka ned på en trädgårdsbänk, som av en lycklig slump stod där strax bredvid.
»Se så, nu dånar hon!» mumlade Sam för sig själv i sin första överraskning. »Det är då för tokigt, att de där unga varelserna alltid nödvändigt skola dåna just då de inte borde göra det! Hallå, unga dam! miss Benkarvare! mrs Winkle! Låt bli det där!»
