Om det nu var trollkraften af mr Winkles namn, den friska luftens svalka eller ett dunkelt minne av mr Wellers röst, som upplivade Arabella, kan just göra detsamma. Hon lyfte emellertid upp huvudet och frågade med svag röst:
»Vem är det? vad vill ni?»
»Tyst!» sade Sam, i det han svängde sig fram till muren och där kröp ihop till ett så ringa omfång han möjligen kunde; »det är bara jag, miss bara jag!»
»Är det mr Pickwicks betjänt?» sade Arabella mycket allvarligt.
»Han och ingen annan», svarade Sam. »Mr Winkle är alldeles ifrån sig av förtvivlan, miss.»
»A!» utropade Arabella och närmade sig muren.
»Ja, så står det till», sade Sam. »Vi trodde, att vi förliden natt skulle bli tvungna att sätta tvångströja på honom; han rasar hela dagen i ända och säger, att om han inte får se er till i morgon afton, så önskar han att han måtte bli — någonting obehagligt, så framt han inte går och dränker sig.»
»O, nej, nej, mr Weller!» sade Arabella och knäppte ihop händerna.
»Det är just vad han säger, miss», svarade Sam helt kallt. »Han är en man som håller ord, och min tanke är att han gör det, miss. Han har hört alltihop av benkarvarn i glasögona.»
»Av min bror!» sade Arabella, som tycktes av beskrivningen ana vem han menade.
»Jag vet inte vem av de två som är er bror, miss», svarade Sam. »Är han den smutsigaste av dem?»
»Ja, ja, mr Weller», genmälte Arabella. »Vidare! För all del, skynda er!»
»Nåväl, miss», sade Sam, »han har hört alltihop av honom, och husbond' menar, att om ni inte snart låter honom få se er, skola de benkarvare, vi talat om, skjuta så mycket extra bly i hans huvud, att det alldeles skulle fördärva organerna, om de se'n skulle vilja lägga in honom i sprit.»
»O, vad kan jag väl göra för att hindra denna förskräckliga strid?» utbrast Arabella.
»Det är misstanken om en tidigare böjelse som är orsaken till alltsammans», svarade Sam. »Ni gjorde bäst uti att träffa honom, miss »
»Men huru? Var?» frågade Arabella häftigt. »Jag törs inte lämna huset allena. Min bror är så hård och så orimlig. Jag vet huru underligt det ska förekomma er, mr Weller, att jag talar så där, men jag är mycket, mycket olycklig —» och här grät den stackars Arabella så bittert, att Sam blev helt ridderlig.
»Det kan möjligen synas underligt att jag talar med er om sådana saker, miss», sade Sam med mycken värme; men allt vad jag kan säga, är att jag är lika så villig som beredd att göra allt för att saken ska få en god utgång, och om det kan gagna till något att kasta en av benkarvarne ut genom fönstret, så är jag man för det.»
Så smickrande dessa försäkringar om deltagande än voro, nekade Arabella likväl bestämt (alldeles obegripligt, tänkte Sam) att begagna sig av dem. Under någon tid nekade hon även ståndaktigt att bevilja mr Winkle det möte, som Sam på ett så rörande sätt hade begärt; men då samtalet omsider hotades att bliva avbrutet genom en tredje persons ovälkomna ankomst, lät hon honom i en hast med många uttryck av tacksamhet förstå, att det var en avlägsen möjlighet, att hon kanske skulle vara i trädgården en timme senare den följande aftonen.
Sedan mr Weller lyckligt och väl hade kommit ned från muren skyndade han tillbaka till »Busken», där hans länga frånvaro hade framkallat många betraktelser och väckt någon oro.
»Vi måste vara försiktiga», sade mr Pickwick, sedan han uppmärksamt hade lyssnat till Sams berättelse, »inte för vår egen, utan för den unga damens skull. Vi måste vara mycket försiktiga.»
»Vi!» sade mr Winkle med starkt eftertryck på detta ord.
Mr Pickwicks ögonblickliga min av förtrytelse över tonen i denna anmärkning försvann för hans karaktäristiska uttryck av välvilja, då han svarade:
»Ja, vi, sir! Jag ämnar följa er.»
»Ni!» sade mr Winkle.
»Ja, jag», svarade mr Pickwick milt. »Genom att bevilja er detta möte har den unga damen tagit ett ganska naturligt, men dock altlför oförsiktigt steg. Om jag, en gemensam vän, som är tillräckligt gammal för att vara båda parternas far, är närvarande vid mötet, kan förtalet sedan aldrig höja sin röst emot henne.»
Mr Pickwicks ögon strålade av berättigad stolthet över hans omtänksamhet, i det han sade detta, och mr Winkle blev så rörd över detta lilla drag av finkänslig aktning för hans väns unga skyddsling, att han fattade hans hand med en känsla, som gränsade till vördnad.
