»Ni skall följa med, sade mr Winkle.
»Ja, jag skall så», svarade mr Pickwick. »Sam, lägg fram min överrock och min resschal och beställ en vagn, som kan hålla utanför porten i morgon afton, helst litet tidigare än vad som är alldeles nödvändigt, så att vi kunna vara där i god tid.»
Vagnen kom punktligt på den utsatta tiden, och sedan mr Weller hade hjälpt mr Pickwick och mr Winkle upp i den satte han sig själv upp bredvid kusken. Efter avtal stego de ur vid pass en fjärdedels mil från mötesplatsen och tillryggalade återstoden av vägen till fots, sedan de tillsagt kusken att vänta till de kommo tillbaka.
Vid detta stadium av företaget var det som mr Pickwick med många leenden och åtskilliga andra tecken till stor självbelåtendet tog fram en blindlykta, varmed han hade försett sig enkom för detta tillfälle och vars stora mekaniska skönhet han under vägen började att förklara för mr Winkle till icke ringa förvåning för de enstaka vandrarna, som de mötte.
»Hit ned, sir!» sade Sam. »Låt mig gå förut. Här är allén.»
De gingo nedåt allén, och tillräckligt mörkt var där. Mr Pickwick tog fram lyktan ett par gånger, medan de trevade sig fram, och kastade framför dem en liten, mycket strålande ljustunnel av vid pass en fot i diameter. Den var vacker att skåda, men tycktes ha den verkan, att den gjorde omgivningen ännu mörkare än förut.
Slutligen anlände de till den stora stenen, och här rådde Sam sin herre och mr Winkle att sätta sig ned, medan han rekognoscerade trakten och förvissade sig om huruvida Mary väntade på dem.
Efter en fem eller tio minuters frånvaro återvände Sam för att anmäla, att trädgårdsporten stod öppen och att allt var tyst, och, följande honom med sakta steg, befunno sig mr Pickwick och mr Winkle snart i trädgården. Här sade allesammans icke så få gånger »Tyst!» och när de hade gjort detta, tycktes ingen av dem ha någon riktigt klar föreställning om vad som därnäst borde göras.
»Är min kusin Allen i trädgården än, Mary?» frågade mr Winkle, häftigt uppskakad.
»Det vet jag inte, sir», svarade den vackra huspigan. »Det bästa är, sir, att mr Weller hjälper er upp i trädet, och mr Pickwick är kanske så god och ser efter, om det kommer någon utför allén, medan jag håller vakt i andra ändan av trädgården. Men vad i Herrans namn är det där?»
»Den här välsignade lyktan blir till slut vår död!» utbrast Sam helt förtretad. »Akta er, sir! Ni kastar ju en hel eldslåga rätt in genom det där gårdsfönstret.»
»Kors bevara mig!» sade mr Pickwick och vände sig hastigt om; »det var inte min avsikt.»
»Nu är den i huset bredvid, sir», anmärkte Sam.
»Kors för tusan då!» ropade mr Pickwick och vände sig åter om.
»Nu är den i stallet, och folk måste tro, att elden är lös där», sade Sam. »Stäng den, sir! Kan ni då inte stänga den?»
»Det var då den märkvärdigaste lykta jag någonsin sett!» utbrast mr Pickwick, helt förbryllad av de verkningar han så ouppsåtligt hade framkallat. »Jag har då aldrig sett maken till stark reflektor!»
»Han blir oss alldeles för stark, sir, om ni så där fortfar att göra ljust, sir», svarade Sam, då mr Pickwick efter många fåfänga försök slutligen lyckades att skjuta för luckan. »Där hör jag den unga damens steg, Nu, mr Winkle — upp med er, sir!»
»Håll! Håll!» sade mr Pickwick. »Jag måste först tala med henne. Hjälp mig upp, Sam.»
»Sakta, sir!» sade Sam i det han satte sitt huvud mot muren och bildade en bro av sin rygg. »Stig upp på den där blomsterbaljan, sir. Se så, upp med er nu!»
»Jag fruktar, att jag möjligen kan göra dig illa, Sam», sade mr Pickwick.
»Bry er inte om mig, sir», svarade Sam. »Räck honom en hand, mr Winkle. Stadigt, sir, stadigt, det är lösen.»
Medan Sam talade, hade det lyckats mr Pickwick att medelst en för en herre av hans ålder och tyngd nästan övernaturlig ansträngning komma upp på Sams rygg, och i det Sam långsamt reste sig upp och mr Pickwick höll fast i övre delen av muren, medan mr Winkle höll honom i benen, lyckades det honom att bringa sina glasögon nätt och jämnt över murkanten.
»Min bästa miss», sade mr Pickwick, i det han tittade fram över muren och fick sikte på Arabella på den andra sidan av denna, »bli inte rädd, det är bara jag.»
»Ack, för all del, gå, mr Pickwick!» sade Arabella. »Säg åt dem allesammans att de skola gå sin väg, jag är så fas-
