Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ligt rädd. Bara, goda mr Pickwick, stanna inte där. Ni faller ner och slår ihjäl er; ni gör det bestämt.»

»Bara ett ögonblick till, Sam», sade mr Pickwick. — »Jag önskar endast att ni ska veta, min bästa miss, att jag inte skulle ha tillåtit min unga vän att träffa er på detta hemlighetsfulla sätt, ifall den ställning, varuti ni befinner er, hade lämnat honom något annat val; och för att det opassande i detta steg inte ska vålla er någon oro, kära barn, torde det möjligen vara er en tillfredsställelse att veta att jag är närvarande; detta är alltsammans, min unga vän.»

»Jag är sannerligen högst förbunden, mr Pickwick, för er godhet och omtanke», sade Arabella, i det hon torkade sina ögon med sin näsduk, och hon skulle sannolikt ha sagt ännu mera, om icke mr Pickwicks huvud plötsligt hade försvunnit till följd av ett felsteg, på Sams axel, varvid han ögonblickligen föll till marken. Han kom emellertid genast på benen igen, och i det han bad mr Winkle skynda sig att göra ett slut på mötet, sprang han med en ynglings hela mod och iver ut i allén för att hålla vakt. Livad av anledningen, kom mr Winkle i en hast upp på muren och dröjde endast för att ålägga Sam att passa väl på sin herre.

»Jag ska nog passa på honom, sir», svarade Sam. »Lämna den saken åt mig.»

Mr Winkle hoppade ned från muren, kastade sig för Arabellas fötter och utbredde sig över sin kärleks uppriktighet med en vältalighet, som skulle ha varit själva mr Pickwick värdig.

Medan dessa saker försiggingo under bar himmel, satt en äldre herre med vetenskaplig bildning i sitt bibliotek två eller tre hus därifrån och skrev på en filosofisk avhandling, varunder han då och då fuktade sin strupe med ett glas rött vin från en butelj av vördnadsbjudande utseende, som stod vid hans sida.

I det den vetenskaplige herrn stirrade tankspritt ut i det tjocka mörkret därutanför, blev han högst förvånad över att se ett strålande ljus glida genom luften ett kort stycke från marken och försvinna nästan ögonblickligen. En kort stund därefter upprepades detta fenomen, icke en eller två, utan flera gånger, så att den vetenskaplige herrn slutligen lade ifrån sig pennan och började att övertänka från vilka naturliga orsaker dessa syner kunde härröra.

De voro icke meteorer, därtill voro de för långt nere. De voro icke heller lysmaskar, ty därtill voro de för högt uppe, de voro icke lyktgubbar, de voro icke eldflugor och icke heller fyrverkerier. Vad kunde de då vara? Något av naturens sällsynta och underbara fenomen, som ingen filosof hittills hade skådat — något, som det var honom allena förbehållet att upptäcka och som skulle göra hans namn odödligt, då han beskrev det till eftervärldens nytta. Uppfylld av denna tanke, fattade den vetenskaplige herrn åter pennan och anförtrodde åt papperet åtskilliga anmärkningar rörande dessa sällsynta syner, med noggrannt angivande av den dag, timme, minut och sekund, då de hade visat sig, vilka anmärkningar skulle utgöra ämnet för en vidlyftig avhandling av stor djupsinnighet och lärdom, som skulle förvåna alla de atmosferiska narrar, som någonsin andats i någon del av den civiliserade världen.

Han lutade sig tillbaka i sin länstol, försjunken i betraktelser över sin tillkommande storhet. Det hemlighetsfulla ljuset visade sig nu mera strålande än förut, medan det tycktes dansa upp och ned i allén från den ena sidan till den andra och röra sig i en lika excentrisk bana som själva kometerna. Till slut satte den vetenskaplige herrn på sig en hatt och gick hastigt ned i trädgården, fast besluten att grundligt undersöka saken.

Men nu hade mr Pickwick, kort innan den vetenskaplige herrn gick ned i trädgården, sprungit genom allén så hastigt han kunde, för att meddela det falska budskapet om att någon kom, och hade allt emellanåt undanskjutit luckan till blindlyktan för att akta sig för diket. Detta budskap hade icke väl blivit meddelat, förrän mr Winkle kravlade sig tillbaka över muren, och Arabella gick in i huset; trädgårdsporten stängdes, och de tre äventyrarna skyndade sig det fortaste de kunde nedåt allén, men studsade plötsligt vid att se den vetenskaplige herrn öppna sin trädgårdsport.

»Stopp!» viskade Sam, som naturligtvis var främst; »visa ljuset bara en sekund, sir!»

Mr Pickwick åtlydde uppmaningen, och då Sam nu såg en karls huvud titta mycket försiktigt ut genom trädgårdsporten vid pass en halv aln från hans eget, gav han det med sin knutna näve ett sakta dask, som gjorde att det med ett doft ljud slog emot porten. Sedan mr Weller utfört denna idrott lika plötsligt som händigt, tog han mr Pickwick på ryggen och sprang utför allén efter mr Winkle