Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


tålamod. »Så äta vi en kotlett här klockan tu. Beställ om den saken, Sam, och laga att man inte sölar.»

Som mr Pickwick förblev fast i sin föresats, trots Perkers alla föreställningar och skäl, kommo och försvunno kotletterna i rättan tid, varefter han sattes upp i en annan hyrvagn och fördes till Chancrey Lane, som hade måst vänta en halv timmes tid på mr Namby, som hade ett utvalt sällskap hos sig på middag och för ingen del ville låta störa sig.

I Sergeants Inn sutto två domare, den ena från Kings Bench och den andra från civil-rätten, och de tycktes ha särdeles mycket att göra, åtminstone ifall man finge döma efter den stora mängd av advokatskrivare, som sprungo fram och tillbaka med stora buntar av handlingar. Då de kommo till det låga portvalv, som bildar ingången till detta juridiska kollegium, uppehölls Perker några ögonblick av parlamenterande med kusken om betalningen och växelpenningarna, medan mr Pickwick, som hade gått ett par steg åt sidan för att undgå den människomassa, som strömmade fram och tillbaka, såg sig omkring med en viss nyfikenhet.

De personer, som mest ådrogo sig hans uppmärksamhet, vara tre eller fyra karlar av ett sluskigt-gentilt utseende, som togo åt hatten för de många advokater, som passerade, och tycktes ha något att sköta där, ehuru mr Pickwick omöjligt kunde utfundera vad det var. De voro ena tämligen konstiga kurrar att skåda. Den ena var en spinkig och något halt man i luggslitna svarta kläder och vit halsduk; den andra var en tjack och grov karl, klädd i samma dräkt och med en stor svartbrun duk knuten om halsen; den tredje var en liten vissen och något försupen varelse med finnar i ansiktet. De drevo omkring med händerna på ryggen och viskade då och då med ivriga miner någonting till några av de herrar, som skyndade förbi med papper under armen. Mr Pickwick erinrade sig att han mycket ofta hade sett dem stå och gäspa i porten, då han gått förbi, och han blev nu helt nyfiken att få veta, till vilken gren av yrket dessa smutsiga dagdrivare egentligen kunde höra.

Han stod just på väg att ställa denna fråga på Namby, som höll sig tätt invid hans sida och sög på en stor guldring på sitt lillfinger, då Perker kom framskyndande och med den anmärkning, att ingen tid vore att förlora, gick förut in i kollegiet. I det mr Pickwick nu följde efter, kom den halte mannen fram till honom, tog hövligt åt hatten och framräckte ett skrivet kort, vilket mr Pickwick, för att icke såra hans känslor genom ett avslag, tog emot och stoppade i sin västficka.

»Seså», sade mr Perker, i det han, innan han gick in i ett av kontoren, vände sig om för att se efter om hans följeslagare voro med, »stig nu in här, min bäste sir. Nå, vad vill ni?»

Denna fråga gällde den halte mannen, som, obemärkt av mr Pickwick, hade slutit sig till sällskapet. Till svar härpå tog den halte mannen åter med all möjlig hövlighet åt hatten och närmade sig mr Pickwick.

»Nej, nej», sade Perker med ett leende; »vi behöva er inte, min gode man, vi behöva er inte», och därmed återlämnade den lille advokaten kortet åt den halte mannen med den förklaring, att alltsammans var ett missförstånd, varpå han, då den halte mannen förtretad gick sin väg, viskade till mr Pickwick, att det endast var en kautonist.

»En vad för slag?» utbrast mr Pickwick.

»En kautonist», svarade Perker.

»En kautonist!»

»Ja, min bäste sir; det finns väl ett halvt dussin sådana här. De gå i borgen för er för vilken summa som helst och taga endast en halv crown i ersättning därför. Ett underligt näringsfång, inte sant?» sade Perker och undfägnade sig med en pris snus.

»Huru! Skall jag förstå saken så, att dessa män leva av att driva omkring här för att begå mened inför landets domare, till pris av en halv crown för varje brott?» utbrast mr Pickwick helt förfärad över denna upptäckt.

»Åh, jag vet just inte så alldeles huru det förhåller sig med den där meneden, min bäste sir», svarade den lille herrn. »Ett hårt ord det där, min bäste sir, ett bra hårt ord. Det är en legal fiktion, min bäste sir, ingenting vidare.» Och med dessa ord ryckte den lille advokaten på axlarna, log, tog sig åter en pris och gick förut in på domarekontoret.

Det var ett rum av ett högst smutsigt utseende, mycket lågt i taket och med gamla panelade väggar, och dessutom var det så mörkt, att ehuru det var stora ljusa dagen utanför, brunno likväl stora talgljus på pulpeterna. I den ena ändan ledde en dörr in till domarens enskilda rum och belägrades av en mängd advokater och advokatskrivare, som kallades in i den ordning, varuti deras olika ärenden stodo