kort trappa in i ett långt och smalt, lågt och smutsigt galleri, försett med stengolv och mycket svagt upplyst av ett fönster i vardera ändan.
»Det här», sade den nämnde gentlemannen, i det han stack händerna i fickorna och likgiltigt såg sig tillbaka på mr Pickwick, »det här är farstu-trappan.»
»Jaså», svarade mr Pickwick och såg nedåt en mörk och smutsig trappa, som tycktes leda till en rad fuktiga och mörka underjordiska valv, »och de där äro väl de små källare, i vilka fångarna gömma sina små kulförråd. Nedgången till dem är visserligen obehaglig, men i sig själva torde de nog vara rätt bekväma att ha.»
»Ja, det vore underligt om de inte vore bekväma», svarade vägvisaren, »då åtskilliga personer leva där rätt trevligt. Det där är 'Torget'.»
»Det är väl inte ert allvar, min vän», utbrast mr Pickwick, »att mänskliga varelser leva nere i dessa usla hålor?»
»Är det inte?» frågade karlen med harmsen förvåning »Och varför skulle det inte vara mitt allvar, om jag får fråga?»
»Leva — leva där nere!» upprepade mr Pickwick.
»Leva där nere? Ja, och dö med där nere tämligen ofta!» svarade mr Roker. »Och än sedan? Vem kan ha någonting att invända mot det?. Leva där nere! Ja, och ett ganska gott ställe är det att leva på, skulle jag tro.»
Mr Roker började därefter att stiga upp för en annan trappa, som var lika smutsig som den, vilken förde till det ställe som nyligen hade varit föremål för samtalet, under vilken uppstigning han följdes i hälarna av mr Pickwick och Sam.
»Det här», sade mr Roker och stannade för att hämta andan, då de kommo till ett annat galleri av samma dimensioner som det där nere, »det är kafferumstrappan; den ovanom den här är den tredje, och den där ovanom är den översta, och det rum, där ni ska sova i natt, är uppsyningsmannens rum, och det ligger åt det här hållet — kom med!»
Sedan mr Roker yttrat allt detta i ett enda andetag, gick han upp för ännu en trappa, alltjämt följd i hälarna av mr Pickwick och Sam, passerade ett galleri och öppnade dörren till ett rum, som alldeles icke såg inbjudande ut och innehöll åtta eller nio järnsängar.
»Se, det här», sade mr Roker, i det han höll dörren öppen och betraktade mr Pickwick med en triumferande blick, »se, det här är ett rum!»
Som mr Pickwicks ansikte emellertid endast röjde en tämligen klen tillfredsställelse över utseendet i hans bostad, sökte mr Roker att finna en sympatetisk känsla hos Sam Weller, som hittills hade iakttagit en värdig tystnad.
»Det här är ett rum, unge man!» anmärkte mr Roker.
»Ja, jag ser det», svarade Sam med en lugn nick.
»Ni hade säkert inte trott, att ni skulle finna ett sådant rum i Farringdon-hotellet, vasa?» sade mr Roker med ett belåtet leende.
»Jag förmodar», sade Sam med en sidoblick på sin herre, för att se om det icke visade sig något tecken till att han av vad som föregått hade blivit rubbad i sitt beslut, »att de andra herrarna, som sova här, äro gentlemän?»
»Ja, ända i botten», sade mr Roker. »En av dem dricker tolv muggar öl om dagen och röker oupphörligt, även då han äter.»
»Det måste vara en riktigt fullflugen en», sade Sam.
»Ja, en riktig nummer ett», svarade mr Roker.
Utan att låta sig nedslås av dessa upplysningar, gav mr Pickwick leende till känna, att han tänkte stanna, och sedan mr Roker hade underrättat honom om att han utan vidare omständigheter kunde begiva sig till vila när helst han behagade, avlägsnade han sig, lämnande honom stående med Sam ute i galleriet.
Det började att mörkna; det vill säga, att på detta ställe, där det aldrig var ljust, några få gaslågor hade blivit tända till ära för aftonen, som hade fallit på där utanför. Som det var tämligen varmt, hade några av invånarna i de många små rum, som på båda sidor lågo utåt galleriet, låtit sina dörrar stå på glänt, och mr Pickwick tittade med mycken nyfikenhet in i dem, i det han gick förbi. Här förde fyra eller fem stora och grova karlar, som man jämt och rätt kunde urskilja genom ett moln av tobaksrök, ett stojande och larmande samtal vid sina halvtömda ölmuggar, eller sysselsatte sig med att spela kort med en mycket flottig kortlek. I rummet bredvid kunde man se en ensam fånge, som vid skenet av ett matt talgljus stirrade på en hög av nedsmutsade och trasiga papper, som voro gula av damm och föllo sönder av ålder, och för hundrade gången nedskrev en vidlyftig framställning av sina olyckor,
