vilken var bestämd att genomläsas av någon mäktig herre, vars ögon den aldrig skulle nå eller vars hjärta den aldrig skulle röra. I ett tredje rum sågs en man med sin hustru och en hel barnskara tillreda en eländig bädd på golvet eller på några stolar till nattläger åt de små. Och i ett fjärde, femte, sjätte och sjunde upprepades larmet, ölet, tobaksrökningen och korten med större styrka än någonsin förr.
Mr Pickwick gick långsamt tillbaka utför trappan. Sedan han i djupa tankar hade gått några slag fram och tillbaka på den Målade Gården, vilken, då det nu var mörkt, nästan var folktom, lät han mr Weller veta, att han ansåg det vara tid för honom att gå och lägga sig, varjämte han ålade honom att söka sitt nattläger i ett närliggande värdshus och komma igen tidigt på morgonen för att vidtaga åtgärder för flyttandet av hans herres garderob från George och Gamen. Denna befallning gjorde sig mr Weller i ordning att efterkomma med så god min han kunde visa, men likväl icke utan de tydligaste tecken till olust, ja, han gick till och med så långt, att han fällde åtskilliga vinkar om det lämpliga uti att vila ut sig på sanden för den natten; men då han märkte att mr Pickwick var hårdnackat döv för varje sådant förslag, gick han slutligen sin färde.
Det tjänar till ingenting att söka fördölja det faktum, att mr Pickwick kände sig mycket nedstämd och obehaglig till sinnes — icke av brist på sällskap; ty fängelset var alldeles fullt, och en butelj vin skulle genast ha förvärvat honom några utvalda andars allra bästa kamratskap, utan någon vidare formlig presentations-ceremoni; men han var ensam bland denna råa och simpla hop och kände den sinnets nedslagenhet och hjärtats beklämning, som var en naturlig följd av den tanken, att han var inspärrad i en bur, utan någon utsikt till befrielse; ty vad beträffar den tanken, att befria sig genom att lägga hyende under Dodson & Foggs illfundiga knep, så uppsteg den icke för ett enda ögonblick i hans huvud.
I denna stämning återvände han till kafferumsgalleriet och vandrade långsamt fram och tillbaka. Stället var olidligt smutsigt, och lukten av tobaksrök rent av kvävande. Det var ett ständigt smällande och slående i dörrarna, när folket gick in och ut, och bullret av deras röster och steg genljöd ständigt ute i förstugan. En ung kvinna, med ett barn på sina armar, som knappast tycktes kunna krypa, så magert och eländigt såg det ut, gick fram och tillbaka därute och samtalade med sin man, som icke kunde taga emot henne på något annat ställe. Då de gingo förbi mr Pickwick, kunde denne höra kvinnan sucka djupt, och en gång brast hon ut i så våldsamma snyftningar, att hon måste luta sig mot väggen för att icke sjunka till golvet, medan mannen tog barnet på armen och sökte att trösta henne.
Mr Pickwicks hjärta var verkligen alltför fullt för att längre kunna uthärda det, och han gick därför upp för att lägga sig.
Han tog sin nattmösa upp ur den ficka, i vilken han hade varit så försiktig att gömma den på morgonen, klädde av sig i allsköns mak, lade sig i sängen och somnade.
»Bravo! Först på klacken och se'n på tån — hoppa opp och kom ner igen — gå på bara, Zephyr! Jag vill bli hängd, om inte baletten är din rätta hemisfär! Gå på, bara. Hurra!» Dessa uttryck, som uttalades i den mest bullrande ton och ledsagades av ett skallande gapskratt, väckte mr Pickwick ur denna lugna sömn, vilken, om den än endast räcker en halvtimme, likväl förefaller den sovande som om den räckt så där bortåt veckor eller en månad.
Rösten hade icke väl tystnat, förrän rummet skakades så våldsamt att rutorna klingade och sängarna darrade. Mr Pickwick for upp och blev några minuter sittande i stum förvåning över det uppträde, han såg framför sig.
Mitt på golvet uppförde en man i bredskörtad grön frack, knäbyxor av korderoj och grå bomullsstrumpor de mest populära stegen i en »hornpipe», med en narraktig karrikatyr av ledighet och behag, som i förening med hans därtill särdeles passande dräkt var i högsta grad burlesk. En annan, tydligen mycket drucken karl, satt upprätt mellan lakanen och sjöng med den mest sentimentala känsla och ton så mycket han erinrade sig av en komisk visa, medan en tredje, som satt på en av sängarna, applåderade de båda artisterna med minen hos en djup kännare och uppmuntrade dem med sådana livliga känsloutbrott som de, vilka redan hade väckt upp mr Pickwick ur hans sömn.
Den sistnämnde mannen var en lång karl med ett olivfärgat ansikte, långt, svart hår och mycket tjocka och buskiga polisonger, som möttes under hakan. Han hade icke någon halsduk, emedan han hade spelat fjäderboll hela dagen, och hans öppna skjortkrage visade dem i de-
