ras fulla utveckling. På huvudet bar han en av de vanliga franska rökmössorna till aderton pence, från vilken en grann tofs dinglade ned, i särdeles lycklig harmoni med en simpel parkumsrock. Hans ben, som på grund av sin längd voro hemsökta av svaghet, pryddes av ett par gråmelerade benkläder, som voro gjorda så att de visade lemmarnas fulla symetri; men som de på samma gång höllos något vårdslöst uppe av hängslena och dessutom voro ofullständigt knäppta, föllo de i en följd av allt annat än prydliga veck ned över ett par skor, som voro tillräckligt nedkippade för att röja ett par betydligt smutsiga strumpor, Över hela mannen var utbredd ett slags liderlig, landstrykaraktig käckhet och ett slags skrytsam skurkaktighet, som var värd en guldgruva.
Denna gestalt var den första som märkte att mr Pickwick såg på, varpå han blinkade åt zefiren och bad honom med tillgjort allvar att icke väcka herrn.
»Nå, Gud signe, herrns ärliga hjärta och själ!» sa zefiren i det han vände sig om och låtsade som om han vore i högsta grad överraskad. »Herrn är ju vaken! Ha, Shakespeare. Hur står det till, sir! Hur må Mary och Sara, sir! Och den kära gamla damen hemma, sir — vasa, sir? Vill ni inte vara god och sända dem min bästa hälsning i det första lilla paket ni skickar den vägen, och säga dem, att jag skulle ha sänt den förr, om jag inte hade varit rädd att den skulle gå sönder i vagnen, sir?»
»Plåga inte herrn med fadda artigheter, när ni ser att han vill ha någonting att dricka», sade herrn med polisongerna med en skämtsam min. »Varför frågar ni inte herrn vad han vill ha?»
»Kors bevare mig — det glömde jag rakt!» svarade den andra. »Vad behagar ni, sir? Vill ni ha portvin, sir, eller sherry, sir? Jag kan rekommendera ölet, sir, eller kanske att ni vill smaka litet porter, sir? Skänk mig den lyckan att få hänga upp er nattmössa, sir.»
Med dessa ord ryckte den talande nämnda plagg av mr Pickwicks huvud och satte det i blinken på den druckne mannens, vilken, i den fulla övertygelsen att han roade ett talrikt sällskap, fortfor att lägga för sin komiska visa i den mest melankoliska ton man gärna kunde tänka sig.
Att taga en persons nattmössa på ett våldsamt sätt från hans hjässa och sätta den på en okänd, smutsig herres huvud, är, huru sinnrikt infall det i och för sig må vara, likväl alltid en av det slags kvickheter, som höra under rubriken handgripligt skämt, och som mr Pickwick betraktade saken från just denna synpunkt, sprang han upp, utan att på minsta sätt giva till känna vad han hade i sinnet, gav zefiren en så kraftig stöt i bröstet, att det berövade honom en betydlig del av den vara, som stundom bär hans namn, och satte sig därefter käckt i försvarsställning.
»Kom hit bara!» sade mr Pickwick, flämtande icke mindre av vrede än av så mycken kraftutveckling; »kom hit, båda två — båda två!» Och med den frikostiga inbjudningen satte den värde gentlemannen sina knytnävar i en virvlande rörelse för att skrämma sina motståndare med en yttring av konstmässighet.
Det var måhända mr Pickwicks oväntade mod, eller kanske var det det invecklade sätt, varpå han hade hulpit sig ur sängen och liksom i en massa fallit över hornpipemannen, som rörde hans motståndare. Rörda voro de: ty i stället för att göra ett försök till mord, som mr Pickwick var fullkomligt beredd på att de skulle göra, stannade de, stirrade ett ögonblick på varandra och började slutligen att skratta av full hals.
»Minsann är det inte ruter i er, och jag tycker inte mindre om er för det», sade zefiren. »Se så, spring nu i säng igen, annars får ni bara rheumatism. Ni är väl inte ond, hoppas jag?» sade mannen med polisongerna och framräckte en hand av ungefär samma storlek som den klump gula fingrar, som stundom dinglar över en handskmakares dörr.
»Nej, visst inte», svarade mr Pickwick helt hastigt; ty då hetsigheten hade lagt sig, började han att finna det tämligen kyligt om benen.
»Tillåt mig den äran, sir», sade herrn med polisongerna och räckte fram sin högra hand.
»Med största nöje, sir», svarade mr Pickwick och gick åter till sängs, sedan han växlat en mycket lång och högtidlig handtryckning med honom,
»Mitt namn är Smangle, sir», sade mannen med polisongerna.
»Ah!» sade mr Pickwick.
»Mitt är Mivins», sade mannen i strumporna.
»Det gläder mig att höra det, sir», sade mr Pickwick.
Allt detta var nu mycket hyggligt och trevligt, och för att göra det ännu behagligare försäkrade mr Smangle mr Pickwick mångfaldiga gånger, att han hyste den största aktning för en gentlemans känslor, vilket yttrande
