Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


sannerligen gjorde honom mycken ära, då det på intet sätt kunde antagas att han förmådde fatta sådana.

»Vädjar ni till rätten, sir?» frågade mr Smangle.

»Vad till?» sade mr Pickwick.

»Till rätten vid Portugal-Street — rätten, som hjälper gäldenärer som spelat bankrutt, ni vet.»

»Nej», svarade mr Pickwick, »det gör jag inte.»

»Kanske att ni snart kommer ut?» yttrade mr Mivins.

»Det tvivlar jag på», svarade mr Pickwick. »Jag vill inte betala ett skadestånd och befinner mig därför här.»

»Ah!» sade mr Mivins. »Papper har varit min ruin.»

»Ni är således pappershandlare, sir?» sade mr Pickwick helt naivt.

»Pappershandlare! Nej, visst inte; nej, för sju tusan, så långt har jag inte sjunkit. Ingen handel. När jag säger papper, menar jag växlar.»

»Jaså, ni begagnar ordet i den bemärkelsen!» sade mr Pickwick.

»För tusan, en gentleman kan ha motgångar», sade Smangle. »Än sedan? Här är jag i Fleet-fängelset. Gott. Än sedan? Jag är inte sämre för det, skulle jag tro, eller hur?»

»Men hör nu», fortsatte mr Smangle, »det här börjar att bli litet torrt. Låt oss rensa munnen med en droppe avbränd sherry; den sistkommande betalar det, Mivins hämtar det och jag hjälper till att dricka det. Det här är en opartisk och gentlemannalik arbetsfördelning, skulle jag tro.»

För att icke utsätta sig för något nytt uppträde, gick mr Pickwick beredvilligt in på förslaget och lämnade penningarna åt Mivins, som, då klockan var nära elva, skyndsamt begav sig till kafferummet för att uträtta sitt ärende.

»Hör nu», sade mr Smangle, så snart hans vän väl var ute ur rummet, »hur mycket gav ni honom?»

»En halv sovereign», svarade mr Pickwick.

»Ni är en satans präktig herre, en riktigt gentil karl — tusan så trevlig», sade mr Smangle; »men jag tror ändå, att om någon ginge ned bara för att se efter det han inte händelsevis doppar sin näsa i muggen, eller genom något satans misstag förlorar pengarna under det han går upp för trappan, så skulle det aldrig skada. Hör nu, sir, vill ni inte springa ned och hålla ögonen på den där herrn, som nyss gick ut härifrån?»

Denna anmodan ställdes till en liten man med blygt och nervöst utseende, vars yttre vittnade om stor fattigdom och som under hela tiden hade suttit på sin säng i en sammanhukad ställning, tydligen alldeles bedövad av det nya i hans ställning.

»Ni vet var kafferummet är», sade Smangle; spring dit och säg åt den där herrn, att ni kommit dit för att hjälpa honom att bära upp muggen. Eller — vänta — jag ska säga er något — jag ska säga er hur vi skola taga honom», sade Smangle med en slug blick.

»Nå, på vad sätt då?» frågade mr Pickwick.

»Låt honom veta att han ska använda de pengar, han får tillbaka, till att köpa cigarrer för. En ypperlig ide! Spring ned och säg honom det, hör ni? De skola inte bli förspillda», fortfar Smangle, vänd till mr Pickwick, »jag ska röka dem.»

Denna list var så fyndig och utfördes med så orubblig fattning och kallblodighet, att det icke skulle ha fallit mr Pickwick in att hindra den, även om han kunnat. Kort därefter kom mr Mivins tillbaka med sherryn, som mr Smangle hällde upp i två små spruckna glas, i det han med avseende på sig själv omtänksamt anmärkte, att en gentleman icke borde vara granntyckt under dylika omständigheter, och att han för sin del icke var för stolt för att dricka ur muggen, varur han också, för att visa huru ärligt han menade det, drack sällskapet till med en klunk, som tömde den till hälften.

Sedan den bästa sämja härigenom hade uppstått, började mr Smangle att undfägna sina åhörare med en berättelse om åtskilliga romantiska äventyr, i vilka han tid efter annan hade varit invecklad, samt med åtskilliga anekdoter om en fullblodshäst och ett praktexemplar till judinna, båda av fulländad skönhet och starkt eftertraktade av adeln och det högre borgarståndet i de båda konungarikena.

Långt innan dessa eleganta utdrag ur en gentlemans biografi voro slutade, hade Mivins begivit sig till vila och lagt sig att snarka för natten, överlämnande åt den blyge främlingen och mr Pickwick hela fördelen av mr Smangles erfaernheter.

Icke heller voro de båda sistnämnda herrarna så uppbyggda, som de möjligen hade bort vara, av de rörande händelser, som berättades. Mr Pickwick hade under någon tid befunnit sig i ett slumrande tillstånd, då han hade en svag föreställning om att den druckne mannen ånyo hade