Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/239

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
Den här sidan har korrekturlästs


stämt upp sin komiska visa och av mr Smangle med tillhjälp av vattenkrukan erhöll en mild påminnelse om att hans åhörare icke voro musikaliskt stämda. Han föll därpå åter i sömn med ett dunkelt medvetande om att mr Smangle ännu alltjämt var sysselsatt med att berätta en lång historia, vars huvudpunkt tycktes bestå uti att han vid ett visst utförligt beskrivet tillfälle hade på en och samma gång »gjort en affär» med en växel och en gentleman.



FYRTIOANDRA KAPITLET

VILKET, LIKSOM DET FÖREGÅENDE, BEKRÄFTAR DET GAMLA ORDSPRÅKET, ATT MOTGÅNG SKAFFAR MÄNNISKAN UNDERLIGA SÄNGKAMRATER, SAMT INNEHÅLLER DEN OVANLIGA OCH ÖVERRASKANDE FÖRKLARING MR PICKWICK GJORDE MR SAMUEL WELLER


Då mr Pickwick den följande morgonen öppnade ögonen, var det första föremål, varpå de fästade sig, Samuel Weller, som, sittande på en liten svart kappsäck och skenbarligen försjunken i djupa tankar, betraktade den käcke mr Smangles ståtliga gestalt, medan mr Smangle själv, som redan var halvt påklädd, satt på kanten av sin säng, sysselsatt med det förtvivlat hopplösa försöket att bringa mr Weller ur fattningen genom att stirra på honom.

»Nå, kan ni känna igen mig nu?» frågade mr Smangle med rynkad panna.

»Jag skulle när som helst kunna avlägga ed på er person, sir», svarade Sam muntert.

»Var inte näsvis mot en gentleman, sir», sade mr Smangle.

»Nej, visst inte», svarade Sam. »Ifall ni vill säga mig när han vaknar, så ska jag visa mig riktigt extra schangtil.»

Detta yttrande, som innehöll en avlägsen antydan om att mr Smangle icke var någon gentleman, bragte denne ännu mera i harnesk.

»Mivins!» sade mr Smangle med en passionerad min.

»Vad är det fråga om?» svarade denne herre från sin säng.

»Vem tusan är den här karlen?»

»För Hin», sade mr Mivins och tittade lättjefullt fram över täcket, »den frågan borde jag göra er. Har han ingenting att sköta här?»

»Nej», svarade mr Smangle.

»Så kasta honom då utför trappan och säg honom, att han inte understår sig att resa sig upp igen innan jag kommer och sparkar honom», svarade mr Mivins; och med detta snabba råd lade sig denne utmärkte herre åter ned att sova.

Som samtalet visade dessa otvetydiga symptom att vilja övergå till personligheter, fann mr Pickwick, att det nu var en lämplig tidpunkt till att avbryta det.

»Sam!» sade mr Pickwick.

»Sir!» svarade denne herre.

»Har det hänt något nytt sedan i går kväll?»

»Ingenting synnerligt, sir», svarade Sam med en blick på mr Smangles polisonger; »den under den sista tiden härskande instängda och kvava luften har i en tämligen betydlig mån befordrat växten av ett ogräs av oroande och blodtörstig natur; men för övrigt är allt lugnt nog.»

»Jag ska stiga upp», sade mr Pickwick; »ge mig rent linne.»

Vilka fientliga avsikter mr Smangle möjligen kunde ha hyst, så fingo likväl hans tankar helt plötsligt en annan riktning, då kappsäcken började att packas upp. Dess innehåll tycktes med ens ingiva honom den fördelaktigaste tanke, icke allenast om mr Pickwick, utan även om Sam, vilken han begagnade första tillfälle till att med en röst, som var ljudlig nog för att höras av denna excentriska personlighet, förklara vara ett äkta fullblodsoriginal och följaktligen just en man efter hans sinne. Vad mr Pickwick angick, så kände hans kärlek till honom knappast någon gräns.

»Är det inte någonting som jag kan göra för er, min bäste sir?» sade mr Smangle.

»Nej, jag tackar, inte det jag vet», svarade mr Pickwick.

»Är det inte något linne, som ska till tvätterskan? Jag känner en alldeles ypperlig tvätterska i staden, som kommer två gånger i veckan efter mina saker, och, för tusan! det passar ju ypperligt! hon kommer just i dag. Ska jag lägga några av de här småsakerna bland min tvätt, sir? Tala aldrig om besvär. För tusan! om en gentleman,