som lyckan varit motig, inte vill göra sig en smula omak för att hjälpa en annan gentleman, som befinner sig i samma omständigheter, med en smula handräckning, vad är väl då den mänskliga naturen?»
»Nej, inte det bittersta, min fina herre», genmälte Sam, i det han åtog sig att svara för sin herre.
»Och är det verkligen ingenting som jag kan skicka i min lilla kappsäck till tvätterskan?» sade Smangle, i det han med en tämligen missbelåten min vände sig från Sam till mr Pickwick.
»Nej, inte ett fnask, sir», svarade Sam; »er lilla kappsäck är nog redan proppfull av edra egna saker.»
Dessa ord ledsagades av en så uttrycksfull blick på den särskilda del av mr Smangles klädsel, genom vars utseende tvätterskans färdighet att behandla herrars linne vanligen prövas, att han fann för gott att svänga sig om på klacken och åtminstone för ögonblicket avstå från alla anslag på mr Pickwicks börs och garderob. Han begav sig därför i en butter stämning till fjäderbollsplatsen, där han njöt en lätt och hälsosam frukost, bestående av ett par av de cigarrer, som hade blivit köpta den föregående aftonen.
Sedan mr Pickwick ätit frukost i en liten till kafferummet hörande skrubb, som bar den imposanta titeln »Kabinettet», där den tillfällige gästen mot en liten särskild gottgörelse hade den utomordentliga fördelen att kunna höra hela samtalet i förenämnda kafferum, och sedan han skickat mr Weller i åtskilliga nödvändiga ärenden, begav han sig till vaktrummet för att tala med mr Roker om sin blivande bostad.
»Bostad, vasa?» sade denne herre och såg efter i en stor bok. »Det är ingen brist på tocke, mr Pickwick. Er kamratpollett lyder på tjugusjuan i tredje.»
»Huru! Vad var det ni sade?» frågade mr Pickwick.
»Er kamratpollet, förstår ni det ordet?» svarade mr Roker.
»Inte så alldeles», sade mr Pickwick med ett leende.
»Åh», sade mr Roker, »det är ju klart som korvspa'. Ni får en kamratpollett, till n:o tjugusju i tredje galleriet, och de, som äro i rummet, bli edra kamrater.»
»Är det många sådana?» frågade mr Pickwick litet tveksamt.
»Tre», svarade mr Roker.
Mr Pickwick hostade.
»Den ena av dem är präst», sade mr Roker och skrev några ord på ett papper, medan han talade. »Den andra är en slaktare.»
»Vad var det?» utbrast mr Pickwick.
»En slaktare», upprepade mr Roker, i det han gav spetsen på sin penna en liten klämning mot pulpeten för att bota henne för hennes motvilja för att ge bläck ifrån sig. »Han var en riktig fullflugen baddare han i sina da'r! Ni kommer väl ihåg Tom Martin, Neddy?» sade Roker, vänd till en annan karl inne i vaktrummet som skrapade smutsen av sina skor med en tjugufembladig pennkniv.
»Jag skulle tro det», svarade den tilltalade med starkt eftertryck på det personliga pronomen.
»Ja, Herre Gud, ja», sade mr Roker, långsamt skakande på huvudet och tankspritt stirrande ut genom det förgallrade fönstret, som om han i ett kärt minne återkallade någon fridfull scen från hans tidiga ungdom; jag kommer ännu ihåg, som om det varit i går, hur han piskade upp kolbärarn på skutan nere vid varvet. Jag tycker mig ännu se honom komma uppför Strand mellan de båda gatukommissarierna, litet lugnare efter slagsmålet, med ett plåster av ättika och gråpapper över högra ögonlocket och följd i hälarne av den vackra doggen, som efteråt bet sig fast i den lilla pojken. Ett tocket konstigt ting den tiden är! inte sant, Neddy?»
»Vet ni händelsevis vad den tredje herrn är?» frågade mr Pickwick, icke synnerligt uppbyggd av denna beskrivning på hans blivande sällskap.
»Vad är den där Simpsom, Neddy?» frågade mr Roker sin ämbetsbroder.
»Vilken Simpson?» frågade Neddy.
»Å, han i tjugusjuan i tredje, som den här herrn ska få till rumskamrat.»
»Jaså, han!» svarade Neddy. »Å, han är egentligen ingenting. Förr var han hästskojare, men nu har han ingenting att skoja med.»
»Ja, jag tyckte väl att det var så», sade mr Roker i det han slog ihop boken och stack ett litet stycke papper i handen på mr Pickwick. »Här är polletten, sir.»
Högeligen förbluffad över detta summariska förfogande över hans person, återvände mr Pickwick in i fängelset, övervägande vad som var lämpligast att göra. Som han emellertid var övertygad om att det, innan han toge något vidare steg, vore rådligast att laga att han finge se och
