Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


tala med de tre herrar, hos vilka han skulle inkvarteras, sökte han nu att hitta vägen till tredje trappan.

Sedan han någon tid trevat omkring i galleriet och sökt att läsa numren på de olika dörrarna i den svaga belysningen, vände han sig slutligen till en springpojke, som just höll på med sitt vanliga morgonbestyr att samla ihop tennstop.

»Var är nummer tjugusju, min unge vän?» frågade mr Pickwick.

»Fem dörrar längre bort», svarade pojken. »Utanpå dörrn är med krita ritad bilden av en hängd karl, som röker sin pipa.»

Vägledd av denna anvisning skred mr Pickwick långsamt framåt galleriet, till dess han träffade på den omnämnda bilden av en hängd karl, på vars ansikte han knackade med knogen av sitt pekfinger — i början sakta och sedan högre. Sedan han upprepat detta flere gånger utan någon verkan, vågade han öppna dörren och titta in.

Det fanns endast en person i rummet, och han lutade sig så långt ut genom fönstret han kunde, utan att falla ut, medan han med stor ihärdighet sökte komma åt att spotta på en av sina nedanför vandrande vänners hattkull. Då varken ord, hostning, snytning, knackning eller något annat vanligt medel att väcka uppmärksamhet kunde göra för denna person begripligt, att en främling var närvarande, gick mr Pickwick efter någon tvekan fram till fönstret och drog honom sakta i rockskörtet. Individen drog nu skyndsamt in huvud och axlar, mätte mr Pickwick från huvud till fot och frågade i en snäv ton vad i — någonting börjande med stort H — han ville.

»Det här», sade mr Pickwick och såg på sin pollett, »är ju nummer tjugusju, tre trappor upp?»

»Nå än se'n?» frågade den andra herrn.

»Jag har kommit hit därför att jag fått den här papperslappen», svarade mr Pickwick.

»Låt mig få se den», sade den andra.

Mr Pickwick efterkom denna begäran.

»Jag tycker att Roker gärna kunde ha inkvarterat er på något annat ställe», sade mr Simpson, ty det var han, efter en mycket missbelåten paus.

Mr Pickwick tyckte detsamma, men ansåg det under för handen varande omständigheter vara klok politik att tiga. Mr Simpson grubblade ännu några ögonblick och uppgav därefter, i det han stack huvudet ut genom fönstret, en gäll vissling samt ropade flera gånger ett visst ord. Vilket detta ord var, kunde mr Pickwick icke urskilja, men förmodade nästan, att det måste vara något binamn, som beecknade mr Martin, i det en stor mängd herrar där nedanför ögonblickligen började att ropa »Slaktare!» därvid härmande den ton, varuti denna nyttiga samhällsklass' medlemmar dagligen pläga ge tillkänna sin närvaro utanför gårdsstaketet.

Senare tilldragelser bekräftade riktigheten av mr Pickwicks förmodan; ty några få ögonblick därefter trädde en för sin ålder mycket korpulent herre, klädd i den för yrket egendomliga blå blusen och kragstövlar med runda tår, nästan andlös in i rummet, följd av en annan herre i en luggsliten svart dräkt och med en sälskinnsmössa på huvudet. Sistnämnde herre, som hade knäppt igen sin rock ända upp till hakan omväxlande med en knapp och en knappnål, hade ett mycket grovt och rött ansikte och såg ut som en försupen kaplan, vilket han även var.

Sedan dessa tre herrar, den ena efter den andra, hade genomläst mr Pickwicks papper, yttrade den ena, att det var »skam», och den andra, att det var »lumpet», och då de hade uttalat sina känslor i dessa mycket begripliga uttryck, betraktade de mr Pickwick och varandra under en förlägen tystnad.

»Det är bra förargligt just nu, då vi hade fått det så trevligt med sängarna», sade kaplanen med en blick på tre smutsiga madrasser, envar insvept i sitt täcke, vilka om dagen intogo det ena hörnet av rummet och bildade ett slags bord, varpå stodo uppställda ett gammalt, sprucket vattenfat, en vattenkanna och en tvålburk av gul lera med blå blommor — »högst förargligt!»

Medan detta försiggick, hade mr Pickwick närmare betraktat rummet, som var i högsta grad smutsigt och luktade olidligt kvavt och instängt. Där fanns intet spår till matta, gardin eller jalusi, ja, där fanns icke ens ett väggskåp. Visserligen voro där endast få saker att sätta undan i ett sådant, men huru få till antalet eller obetydliga till sitt omfång de än kunna vara, förete dock brödsmulor, ostkanter, våta handdukar, köttbitar, klädespersedlar, sönderslagna krukkärl, pustar utan rör, stekgafflar utan klor, en viss obehaglig syn, då de ligga kastade omkring på golvet i ett litet rum, som tjänar till gemensam sal och sovkammare åt tre människor, som icke ha någonting att göra.

»Månne inte det här skulle kunna låta ordna sig på något