rar, som ständigt grälade och kivade om vem som skulle ärva honom, insatte han mig till testamentsverkställare och lämnade mig resten på god tro, för att framdeles fördelas dem emellan. Nåväl», sade skoflickaren, »då jag ville lagfara testamentet, lade brorssönerna och brorsdöttrarna, som hade blivit förargade över att de inte hade fått alltsammans, in protest däremot. Och så blev det ett evigt processande. Mina sakförare hade för längesedan fått alla mina tusen pund, och med arvet och samtliga omkostnader tillsammanlagda sitter jag här för tiotusen pund och måste förbli sittande här och lappa skor tills jag dör. Några herrar ha talt med mig om att bringa saken inför parlamentet, och de skulle nog också ha gjort det, om de bara hade haft tid att komma till mig, eller om jag hade kunnat gå till dem; men de ha tröttnat vid mina långa brev och givit saken på båten. Och detta är rena sanningen, utan att ett enda ord blivit uteglömt eller övergivet, vilket femtio människor både inom och utom detta ställe mycket väl veta.»
Skoflickaren tystnade nu för att se vilket intryck hans berättelse hade gjort på Sam; men då han märkte, att denne hade somnat, knackade han med en suck askan ur sin pipa, satte den ifrån sig, drog täcket över huvudet och lade sig ävenledes att sova.
Medan mr Pickwick den följande morgonen satt allena vid sin frukost, under det Sam var ivrigt sysselsatt i skoflickarens rum med att blanka sin herres skor och borsta de svarta damaskerna, hördes en knackning på dörren, vilken, innan mr Pickwick hann att ropa: »Stig in!» följdes av synen av ett yvigt hår och en mössa av bomullssammet, vilka båda toalettsaker han med lätthet igenkände såsom mr Smangles personliga egendom.
»Hur står det till?» frågade denne hedersman, ledsagande frågan med ett eller ett par dussin nickar. »Ni väntar bestämt någon i dag? Tre herrar — tusan så gentila karlar — ha frågat efter er där nere och knackat på varenda dörr i förstugugången, varför de fingo en hel hop ovett av dem som bodde där, därför att de måste göra sig besvär med att läsa upp.»
»Bevare mig! så enfaldigt gjort av dem!» sade mr Pickwick och steg upp. »Ja, det är helt säkert några av mina vänner, som jag egentligen hade väntat att få se i går.»
Mr Smangle dukade upp en lång historia om den förträffliga komiska talang hans vän Mivins ägde,
»Ack ja!» slöt mr Smangle med en långdragen suck. »Han är en ypperlig sällskapsbroder, men mannen, sir — jag känner ingen bättre; men han har ett fel. Ifall hans fars vålnad visade sig för honom i detta ögonblick, skulle han be den om accept på ett stycke stämplat papper om aderton pence.»
»Åh, Herre Gud!» utbrast mr Pickwick.
»Ja», tillade mr Smangle, »och om han vore i stånd att kalla honom fram ur graven igen, skulle han göra det om två måndare och tre dagar från dato för att få honom att förnya växeln.
»Det där är högst märkvärdiga egenskaper», sade mr Pickwick; »men jag fruktar, att medan vi stå här och språka, äro mina vänner i största förlägenhet för att hitta rätt på mig.»
»Jag ska visa dem vägen», sade Smangle i det han vände sig mot dörren. »Farväl, jag vill inte störa er, medan de äro här, förstår ni. Men det var sant —»
I det Smangle yttrade de sista fyra orden, stannade han plötsligt, stängde åter dörren, som han hade öppnat, och gick sakta bort till mr Pickwick, ställde sig på tåspetsarna tätt invid honom och sade med den mjukaste viskning:
»Ni skulle väl inte, utan att göra er själv olägenhet, kunna låna mig en halv crown till slutet av nästa vecka?»
Mr Pickwick kunde knapast hålla sig från att le, men bevarade likväl sin värdighet, tog fram myntet och lade det i mr Smangles hand, varefter denne gentleman med många nickningar och mången blinkning, som skulle antyda den djupaste hemlighetsfullhet, försvann för att uppsöka de tre främlingarna, med vilka han strax därefter återvände, och sedan han hostat tre gånger och nickat lika ofta, för att låta mr Pickwick förstå, att han icke skulle glömma att betala, växlade han på det mest förekommande sätt handtryckningar med samtliga närvarande och begav sig äntligen bort.
»Mina kära vänner», sade mr Pickwick, i det han omväxlande skakade hand med mr Tupman, mr Winkle och mr Snodgrass, vilka voro de ifrågavarande tre gästerna, »det gläder mig mycket att se er.»
Triumviratet blev högligen rört. Mr Tupman skakade beklagande på huvudet; mr Snodgrass tog med oförställd rörelse fram sin näsduk, och mr Winkle gick bort till fönstret där han snyftade helt högt.
