Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


När han lugnat sig något, nämnde han något om en butelj portvin, uppvärmd med litet vatten, kryddor och socker, såsom välgörande för magen och smakande mindre av fåfänglighet än många andra blandningar. Den blev därför beställd och medan den tillagades, sågo den rödnäste herrn och mrs Weller på den äldre mr Weller och stånkade och pustade.

»Försök en invärtes smörjelse, sir», sade Sam, då den rödnäste herrn med en ömklig min gned sitt huvud. »Vad tycker ni om det här, för att vara en varm fåfänglighet, sir?»

Men Stiggins svarade icke ett ord, men hans sätt var uttrycksfullt nog. Han smakade på innehållet av det glas Sam hade räckt honom, lade sitt paraply på golvet och smakade åter, i det han välbehagligt strök sig två eller tre gånger om magen; därpå tömde han alltsammans i ett drag och räckte, smackande med tungan, fram glaset efter mera.

Icke heller var mrs Weller sen att göra blandningen rättvisa. Den goda damen började med att försäkra, att hon icke ville smaka en droppe — njöt därefter en liten droppe — så en stor droppe — och så en hel hop droppar, och som hennes känslor voro av samma natur som de substanser, på vilka sprit utövar en stark inverkan, fällde hon en tår för varje droppe glödgat vin och fortfor sålunda att smälta sina känslor, till dess hon hade kommit till en högst rörande och passande ståndpunkt av jämmer och elände.

»Jag ska säga dig något, Samiel, min gosse», viskade den gamle herrn till sin son, sedan han länge och skarpt betraktat sin äkta maka och mr Stiggins; »jag tror att det måste vara någonting på tok med styvmor din invärtes, liksom även med den rödnäste mannen.»

»Vad menar ni?» frågade Sam.

»Jag menar, Sammy», svarade den gamle herrn, »att det, som de dricka, rakt inte tycks vara någon näring för dem; det förvandlas alltsammans strax till varmt vatten och kommer rinnande ut ur ögonen på dem. Lita på det, Sammy, att det är någon skröplighet i kroppen.»

Mr Weller avgav detta vetenskapliga betänkande med många bekräftande pannryckningar och nickningar, och då mrs Weller märkte dessa och antog att de inneburo någon förklenande hänsyftning antingen på henne själv eller på mr Stiggins eller på dem båda, var hon redan i begrepp att bli mycket sämre och skulle också ha blivit det, om icke mr Stiggins, sedan han kommit på benen så gott han kunde, hade börjat att hålla ett uppbyggligt föredrag, vari han besvor mr Samuel, att framför allt sky dryckenskapens last, vilken han jämförde med svinets smutsiga vanor och med dessa förgiftade och fördärvliga ämnen, som, då de tuggas i munnen, sägas förslöa minnet. Vid denna punkt av sitt tal blev den ärevördige och rödnäste herrn anmärkningsvärt osammanhängande, vacklade fram och tillbaka i sin vältalighets hetta och såg sig nödsakad att gripa fatt i en stolsrygg för att icke förlora jämnvikten.

Mr Stiggins ställde ingen uppmaning till sina åhörare att de skulle taga sig till vara för dessa falska profeter och religionens eländiga bespottare, vilka, då de icke äga förstånd att förklara dess första läror eller hjärta att fatta dess första grundsatser, äro farligare samhällsmedlemmar än den vanlige förbrytaren, i det de vilseleda de svagaste och minst upplysta, göra förhatligt och föraktligt det, som borde hållas mest heligt, och ofta bringa vanrykte över stora skaror av fromma och rättskaffens personer av förträffliga sekter och trosbekännelser; men som han en tämligen god stund lutade sig över stolsryggen och blinkade med det ena ögat, medan han tillslöt det andra, är det att förmoda, att han tänkte allt detta, ehuru han behöll det för själv.

Medan detta föredrag hölls, grät och snyftade mrs Weller vid slutet av varje mening, medan Sam, som satt på en stol med benen i kors och lät sina armar vila på stolsryggen, betraktade talaren med det mest milda och välvilliga uttryck, under det han likväl då och då kastade en menande blick bort på den gamle herrn, som i början hade varit förtjust, men vid mitten fallit i sömn.

»Bravo, mycket vackert!» sade Sam, då den rödnäste mannen, sedan han talat ut, drog på sig sina trasiga handskar, varvid han stack fingrarna så långt ut igenom dem att man fick sikte på hans knogar. »Mycket vackert!»

»Jag hoppas att du ska ha gott därav, Samuel», sade mrs Weller högtidligt.

»Det tror jag med, min fru», svarade Sam.

Slutligen samlade den ärevördige mr Stiggins ihop sin hatt och sitt paraply och föreslog att man genast skulle bryta upp, vartill mrs Weller samtyckte. Sam följde dem till vaktstugan och tog så pliktskyldigast farväl av dem.

»A-gös, Samiel», sade den gamle herrn.

»Vad ska det betyda?» frågade Sam.