»Nå så farväl då», sade den gamle herrn.
»Åh, var det det ni menade?» sade Sam. »Farväl, ni gamla dubbel-luver!»
»Sammy», viskade mr Weller, i det han såg sig försiktigt omkring, »hälsa din husbonde från mig och säg honom, att när han kommit på andra tankar om den där affären, så ska han låta mig veta det. Jag och en snickare ha tänkt ut en plan att få ut honom. Ett pejano, Samiel, ett pejano!» sade mr Weller, i det han slog sin son för bröstet med baksidan av sin hand och därpå gick ett par steg tillbaka.
»Vad menar ni?» sade Sam.
»Ett porterpejano, Samiel», sade mr Weller i en ännu mera hemlighetsfull ton, »som han kan hyra; ett som inte spelar, Sammy.»
»Vad ska han göra med det?» frågade Sam.
»Han skall låta min vän snickarn veta, att han kan låta hämta det tillbaka». svarade Weller. »Förstår du mig nu?»
»Nej», svarade Sam.
»Det är inte något spelverk inuti det», viskade hans far, »och det kan lätt rymma honom med skor och hatt på, och han kan andas genom benen, som äro ihåliga. Han måste laga att han har en plats i ordning åt sig på en båt, som går till Am-merika, och regeringen där lämnar minsann inte ut honom, när han väl får veta att han fört pengar med sig till landet. Där ska din husbonde stanna till dess mrs Bardell är död eller till dess mr Dodson och Fogg blivit hängda, vilket sannolikt händer först, Sammy; och se'n kan han komma tillbaka och skriva en bok om Amerikanerna, på vilken han kan förtjäna sina utlagda pengar tillbaka, bara han ger dem ordentligt på skall'n.»
Mr Weller meddelade detta brådskande utkast av sin plan med den ivrigaste viskning, varpå han gav den vanliga kusksaluten och försvann, som om han fruktat att genom ett längre fortsatt samtal försvaga verkan av denna förfärliga uppenbarelse.
Sam hade knappast hunnit att återförvärva sig det vanliga lugna uttrycket i sitt ansikte, vilket hade blivit svårt rubbat av hans dyre anförvants hemliga meddelande, förr än mr Pickwick kom och tilltalade honom.
»Sam!» sade denne gentleman.
»Sir!» svarade Sam.
»Jag vill göra en tur genom fängelset, och du ska följa med mig. Jag ser en fånge, som vi känna, komma hitåt, Sam», sade mr Pickwick med ett leende.
»Vilken, sir?» frågade mr Weller. »Är det gentlemannen med det yviga håret, eller är det den intressanta fången i bara strumpsockorna?»
»Det är ingendera», svarade mr Pickwick; »det är en äldre vän till dig, Sam.»
»Till mig, sir?» utbrast mr Weller.
»Jag är övertygad att du mycket väl erinrar dig honom, Sam», svarade mr Pickwick, »eller också måste du vara mera glömsk i fråga om dina gamla bekanta, än jag hade trott om dig. Tyst! Inte ett ord, Sam, inte en stavelse. Där är han!»
Medan mr Pickwick yttrade dessa ord, närmade sig Jingle. Han såg nu mindre eländig ut än förut, emedan han var klädd i en halvsliten omgång kläder, som genom mr Pickwicks bistånd blivit inlöst från pantlånaren, liksom han även hade rent linne på sig och hade sitt hår klippt. Detta oaktat var han likväl mycket blek och mager, och under det han kravlade sig långsamt närmare, stödjande sig på en käpp, var det lätt att märka, att han hade lidit mycket av sjukdom och brist och ännu var mycket matt och svag. Han tog av sig sin hatt, då mr Pickwick hälsade på honom, och tycktes känna sig mycket förödmjukad och förlägen vid åsynen av mr Weller.
Tätt i hälarna på honom kom mr Job Trotter, på listan över vars fel man åtminstone icke kunde finna brist på tillgivenhet och trohet mot sin kamrat. Han var ännu alltjämt trasig och smutsig, men hans kinder voro likväl icke fullt så ihåliga som då han för några dagar sedan första gången hade sammanträffat med mr Pickwick. I det han tog av sig hatten för vår människoälskande gamle vän, mumlade han några avbrutna uttryck av tacksamhet och framstammade något om att han hade blivit räddad från att dö av svält.
»Det är bra, det är bra», sade mr Pickwick, otåligt avbrytande honom. »Ni kan följa med Sam. Jag önskar att få tala med er, mr Jingle. Kan ni gå utan hans arm?»
»Ja bevars, sir — alldeles färdig — inte för fort — benen skaka — huvudet svindlar — går omkring — en känsla som av jordbävning — mycket!»
»Nå, se här har ni min arm.»
»Nej, nej», svarade Jingle, »går inte an — går rakt inte an.»
