Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/261

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Prat!» sade mr Pickwick. »Stöd er på mig, säger jag.»

Då Mr Pickwick såg att han var förlägen och rörd och icke rätt visste huru han skulle bete sig, gjorde han processen kort genom att taga den sjuke mannens arm i sin och förde honom bort med sig utan att yttra ett ord vidare därom.

Under hela denna tid hade mr Samuel Wellers ansikte uttryckt den mest överväldigande förvåning, som inbillningskraften kan avmåla. Sedan han i den djupaste förvåning sett från Job till Jingle, och så från Jingle tillbaka på Job, yttrade han sakta dessa ord: »Nå, det var då tusan !» vilka han upprepade minst ett dussin gånger, efter vilken ansträngning han tycktes ha blivit alldeles mållös och kastade åter sina blickar först på den ena och så på den andra i stum förvåning och bestörtning.

»Nå, Sam?» sade mr Pickwick och såg sig tillbaka.

»Jag kommer, sir», svarade mr Weller och följde mekaniskt sin herre, men kunde icke taga ögonen från mr Job Trotter, som gick vid hans sida.

Job höll under någon tid sina ögon fästa på marken, och Sam, vars blick ständigt var fastlödd vid Jobs ansikte rände mot personer, som gingo och promenerade, stupade över små barn och stötte emot trappsteg och bröstvärn, utan att på minsta sätt synas märka det, till dess Job såg upp till honom och sade:

»Huru står det till, mr Weller?»

»Det är verkligen han!» utbrast Sam, och då nu Jobs identitet sålunda hade blivit höjd över allt tvivel, slog han sig på sitt ben och gav sina känslor luft i en långt utdragen, gäll vissling.

»Jag har förändrats, sir», sade Job.

»Ja, jag menar det», utbrast mr Weller, i det han med oförställd förvåning betraktade sitt sällskaps trasor. »Det här är så tämligen en förändring till det sämre.»

»Ja, det är det», svarade Job och skakade på huvudet. »Det är inte längre bedrägeri nu, mr Weller. Tårar», sade Job med en blick av ögonblicklig slughet, »äro varken de enda eller bästa bevisen på nöd.»

»Nej, de äro de inte», svarade Sam i betydelsefull ton.

»De kunna vara förställda, mr Weller», sade Job.

»Ja, det vet jag nog», sade Sam. »Somliga människor ha dem alltid i beredskap och kunna dra' ur proppen när hälst de vilja.»

»Ja, svarade Job, men det här gå inte så lätt att göra efter, mr Weller, och det är mera plågsamt att ta' på sig.»

Med dessa ord pekade han på sina gulbleka, infallna kinder, och i det han drog upp rockärmen, visade han fram en arm, som såg ut som om den kunde brytas av vid blotta vidrörandet, så vass och skör trädde benpipan fram under det tunna köttlagret.

»Vad har ni gjort för att bli så där?» sade Sam och ryggade tillbaka.

»Ingenting», svarade Job.

»Ingenting!» upprepade Sam.

Under många veckor har jag gjort ingenting», sade Job, »och ätit och druckit ungefär lika litet.»

Sam betraktade mr Trotters utmagrade ansikte och usla klädespersedlar med en omfattande blick, varpå han fattade honom i armen och började att med mycken häftighet draga honom bort med sig.

»Vart tänker ni taga vägen, mr Weller?» sade Job, som förgäves sökte att värja sig mot sin gamle fiendes kraftiga tag.

»Kom med», sade Sam, »kom med!»

Han nedlät sig icke till någon ytterligare förklaring förr än de hade kommit till värdshuset, där han beställde en mugg porter, som strax sattes fram.

»Se så», sade Sam, »drick nu ur varenda droppe av det här och vänd se'n opp och ner på stopet, så att jag kan se att ni tagit in medklamentet.»

»Men, bäste mr Weller», invände Job.

»Se så, ner med det!» sade Sam i befallande ton.

Vid denna uppmaning satte mr Trotter muggen för munnen och höjde den så småningom och nästan omärkligt upp i luften. Han stannade en gång, men också blott en enda gång för att draga ett långt andetag, utan att lyfta ansiktet upp från dryckeskärlet, vilket han få minuter därefter höll på armslängd ifrån sig med botten uppåt. Ingenting föll på marken, utom några få skumstänk, som långsamt lossnade från kanten och trögt droppade ned.

»Bra gjort !» sade Sam. »Huru känner ni er efter det där?»

»Bättre, sir; jag tycker att jag mår bättre», svarade Job.

»Ja, naturligtvis», sade Sam demonstrerande. »Det är liksom att fylla gas i en luftballong; jag kan med blotta