ögat se hur ni blir tjockare under verkan därav. Vad skulle ni säga om en till av samma storlek?»
»Tackar så mycket, sir, men jag skulle helst vilja slippa», svarade Job; »jag skulle hälst vilja slippa.»
»Nå, vad säger ni om lite till mats?» frågade Sam.
»Tack vare er hederliga husbonde, sir», sade mr Trotter, »så få vi klockan tre kvart på tre fårstek med potatis.»
»Huru, har han sörjt för proviant åt er? frågade Sam med eftertryck.
»Ja, det har han, sir», svarade Job; »och vad mera är, mr Weller, då min herre var mycket sjuk, skaffade han oss ett rum — ty vi lågo i ett hundhål — och betalte för det, sir, och kom och såg om oss på kvälln, för att ingen skulle få veta det, mr Weller», sade Job, denna gång med uppriktiga tårar i sina ögon. »Jag kunde tjäna honom tills jag fölle död ned vid hans fötter.»
De lämnade värdshuset och funno mr Pickwick i sällskap med Jingle, med vilken han talade mycket allvarligt och utan att ens kasta en enda blick på de på fjäderbollplatsen församlade människorna, ehuru det väl hade kunnat löna mödan att taga dessa brokiga klungor i närmare betraktande, om också endast av sysslolös nyfikenhet.
»Nåja», sade mr Pickwick, då Sam och hans följeslagare närmade sig, »laga nu först att ni blir frisk igen, och under tiden kan ni tänka på det. Sätt upp ett förslag åt mig då ni orkar, så skall jag närmare tala med er om saken, sedan jag tänkt över den. Gå nu tillbaka till ert rum; ni är trött och har inte krafter nog för att vara länge ute.»
Utan en enda gnista av sin gamla livlighet, ja, till och med utan något av den hemska munterhet han hade antagit, då mr Pickwick första gången råkade på honom i hans elände, bugade sig mr Jingle djupt, utan att yttra ett ord, och kravlade sig långsamt bort, sedan han först givit Job en vink om att icke genast följa med.
»Är inte detta ett märkvärdigt uppträde, Sam?» sade mr Pickwick och såg sig godmodigt om.
»Jo, i högsta grad märkvärdigt, sir», svarade Sam.
Följd av Sam och Job Trotter gjorde mr Pickwick en rond genom fängelset. De gingo längs gallerierna, upp och ned för alla trapporna och ännu en gång runt omkring hela gården. Massan av fängelsebefolkningen såg i det hela taget ut ungefär som Mivins och Smangle och prästen och slaktaren. I alla vinklar och vrår, i de bästa såväl som i de värsta, rådde samma smuts, samma buller och larm och samma allmänna fysionomi. Hela stället tycktes vara i en rastlös röra och förvirring, och människorna flockade sig och fladdrade fram och tillbaka, likt skuggorna i en feberaktig dröm.
»Jag har sett nog», sade mr Pickwick, i det han kastade sig ned på en stol i sitt lilla rum. »Mitt huvud värker av dessa skådespel, och mitt hjärta även. Hädanefter ämnar jag bli fånge i mitt eget rum.»
Och mr Pickwick vek icke från detta sitt beslut. I tre långa månader höll han sig inne hela dagen och smög sig endast ut om aftonen för att hämta frisk luft, då de flesta av hans medfångar hade gått till sängs eller rumlade i sina rum. Hans hälsa började synbarligen att lida av denna stränga inspärrning; men varken Perkers eller hans vänners ofta upprepade böner eller Samuel Wellers ännu oftare upprepade varningar och förmaningar kunde förmå honom att ändra en enda bokstav av sitt orubbliga beslut.
FYRTIOSJÄTTE KAPITLET
SOM HANDLAR OM EN FINKÄNSLIG HANDLING, ICKE UTAN EN VISS SKÄMTSAM ANSTRYKNING, SOM UTFÖRES OCH VERKSTÄLLES AV HERRAR DODSON OCH FOGG
Under en av de sista dagarna av juni sågs en
hyrkabriolett (numret icke antecknat) köra i raskt trav uppför
Goswell-Street; tre personer voro sammanpressade i den, utom
kusken, som naturligtvis satt på sitt eget lilla säte på
sidan; över fotsacken hängde två schalar, vilka tillhörde
två små damer av barskt och stridslystet utseende under
fotsacken, mellan vilka en gentleman av dystert och
förtryckt utseende var instuvad till det minsta möjliga omfång,
och som, varje gång han vågade att komma fram med en
anmärkning, helt kort tillsnästes av de ovannämnda barska
och stridslystna damerna. Slutligen gåvo de barska
damerna och den dystre herrn kusken motsägande order, vilka
alla vände sig omkring en och samma punkt, nämligen att
han skulle hålla utanför mrs Bardells port, vilken den
dystre herrn, i full motsats mot och i uppenbart trots av
