Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/263

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


de barska damerna, påstod vara en grön och icke en gul port.

»Håll utanför huset med gröna porten, kusk!» sade den dystre herrn.

»Ack, du envisa varelse!» utbrast en av de barska damerna. »Kör till huset med gula porten, kusk»; varpå kusken som med en plötslig ansträngning för att stanna vid den gröna porten, hade ryckt till sin häst så hårt, att han så när hade dragit honom baklänges in i kabrioletten åter lät djuret sätta alla fyra benen på marken och stanna.

»Var ska jag hålla?» frågade han. »Det få ni själv komma överens om. Allt vad jag vill veta, är var

Striden förnyades nu med ökad häftighet, och som hästen besvärades av en fluga på nosen, använde kusken helt mänskligt sin fritid med att piska honom på huvudet enligt kontrairritations-principen.

»De flesta rösterna gälla», sade en av de barska damerna. »Huset med gula porten, kusk!»

Men sedan kabrioletten på det ståtligaste sätt hade kört fram för huset med den gula porten, och, såsom en av de barska damerna triumferande anmärkte, »hade gjort mera buller, än om man hade kommit åkande i egen vagn», och sedan kusken stigit ur för att hjälpa damerna ut, stack unge herr Thomas Bardell sitt lilla huvud ut genom fönstret i ett hus med en röd port några få nummer därifrån.

»Så förtretligt!» sade den sista barska damen, i det hon gav den dystre herrn en förkrossande blick.

»Det är inte min skuld, min vän», sade den olycklige herrn.

»Tala inte till mig, ditt odjur!» svarade damen. »Huset med den röda porten, kusk. O, om en hustru någonsin blivit plågad av en nedrig varelse, som sätter sin ära och sin glädje uti att vid varje möjligt tillfälle skämma ut henne i främmandes närvaro, så är jag denna hustru.»

»Ni borde blygas över er själv, Raddle», sade den andra lilla frun, som icke var någon annan än mrs Cluppins.

»Men vad har jag gjort?» frågade mr Raddle.

»Tala inte till mig, du råa varelse, om du inte vill att jag ska glömma mitt kön och slå dig», sade mrs Raddle.

Under detta lilla samtal ledde kusken på det skamligaste hästen vid tygeln fram till den röda porten, vilken unge herr Bardell redan hade öppnat. Detta kunde man kalla ett simpelt och lumpet sätt att färdas fram till en väninnas hus! Intet framfarande med djurets hela eld och ysterhet, intet nedhoppande av kusken eller något högljutt klappande på porten, intet uppslående av fotsacken med ett brak i det allra sista ögonblicket för att icke låta damerna sitta i drag, och intet avlämnande av schalarna efteråt av karlen, som om han hade varit en privat kusk. Det var att taga hela förgyllningen av saken — det var ännu simplare än att gå.

»Nå, Tommy», sade mrs Cluppins, »hur står det till med din stackars goda mor?»

»Jo, mycket bra», svarade unge herr Bardell. »Hon är inne i salen, alldeles färdig. Och jag är också färdig.» Och med dessa ord stoppade unge herr Bardell händerna i byxorna och började att hoppa fram och tillbaka på trappstenarna.

»Är det någon annan som följer med, Tommy? sade mrs Cluppins, i det hon ordnade sin kappa.

»Mrs Sanders följer med», svarade Tommy, och jag ska också med.»

»En förskräcklig pojke!» sade den lilla mrs Cluppins. »Han tänker då bara på sig själv. Hör nu, lilla Tommy.»

»Nå?» sade unge herr Bardell.

»Vem ska mera med, mitt söta barn?» sade mrs Cluppins i inställsam ton.

»Och mrs Rogers ska med», svarade unge herr Bardell och spärrade upp ögonen, i det han meddelade denna underrättelse.

»Huru! Det där fruntimret som hyr rum av din mor?» utbrast fru Cluppins.

Unge herr Bardell stack händerna djupare ned i fickorna och nickade precis trettiofem gånger för att giva tillkänna, att det var den ifrågavarande damen och ingen annan.

»Åh, du store Gud!» sade mrs Cluppins. »Det är ju ett helt sällskap!»

Efter intagandet av förfriskningar begav sig hela sällskapet ut för att söka upp en omnibus, som for till Hampstead. En sådan blev även snart funnen, och efter ett par timmars förlopp anlände de till traktörstället Spanioren i Hampstead, där det allra första, som den olycklige Raddle företog sig, så nära hade vållat att hans hustru fått ett svimningsanfall på halsen, i det han nämligen beställde te för sju, varemot alla damerna med en mun förklarade, att ingenting varit lättare, än att Tommy hade druckit ur nå-